Det går inte en dag utan att...

 Min pappa fick prostatacancer och under en tid gick det att hålla det i ett bra läge med mediciner, det gjordes ingen operation. Till slut gick det inte att hålla igen utan cancern vandrade vidare i kroppen och pappa blev sämre och sämre. Han bodde hemma och vi besökte honom så ofta vi kunde och såg att det blev svårt för honom och hans fru att klara vardagen.

De flesta dagar är till glädje mest hela dan men så kommer det som i skov dagar med bismak eller vad ska jag kalla det.

Idag var det en jättefin dag, sol o värme och vi cyklade till träningen maken o jag och gissa om jag var lycklig när min kropp klarade att springa på löpbandet. Har inte hänt sedan 2014.

Hemma igen åt vi en god lunch och det är ju fredag så en öl i solen på balkongen, härligt.

Sen kommer det som ett brev på posten. Läser i lokaltidningen om en man som lämnat över gården till barnbarnet och ja han är ju över nittio men han lever ännu...Så klumpigt och okänsligt skrivet.

Den här mannen är min far. Om han får leva blir han 95 i juni. Han växelbor på Äldreboendet i Hemse och hemma på gården men han har prostatacancer som vandrat vidare i kroppen. 

Samma boende som det i dagarna skrivs om i lokaltidningen, samma boende som får kritik för att personalen inte har utbildning i t ex palliativ vård.

Jag hade en bra dag men där sprack det.

Några veckor senare.

Min man och jag lånade flyttbil och flyttade pappas saker till boendet, nu ett fast boende. Det fungerar inte att vara hemma med trappor, hygien mm. Trots hemtjänst flera gånger om dan och kamera på natten. Pappa kan inte gå själv, funkar inte med rollator.

Nu fick han hyra ett rum med en säng. Med sig fick han en soffa, TV, soffbord och lite pryttlar som boendet kräver att de boende ska ha. T ex skur-mopp, sopborste, diskhandduk ja en massa prylar som min pappa aldrig mer i livet klarar att hantera.

Vi satte upp gardiner och möblerade så att det åtminstone skulle kännas lite ombonat. Pappa själv ligger i sin säng och orkar bara sitta upp kanske 10 minuter åt gången sen måste han ligga ner.

Min pappa är i livets slutskede, sen må andra tro annat men de ser inte fakta. De ser inte min sjuka åldrade pappa.

Den här veckan när vi och besökte honom i Hemse var märklig i mina ögon. Han har cancer och är 95 år, med morfin och annan medicin borde personalen förstå att han är muntorr. Jag gick till apoteket, i huset bredvid, och köpte medel mot muntorrhet. Då fick han lättare att prata, att göra sig förstådd. När vi varit hos honom en stund säger han att det gör ont på hans vänstra lårsida. Han drar ner byxorna och Där är ett stort sår och rodnad runtomkring precis vid lårbenshalsen, inte konstigt att det gör ont. Han ligger på samma sida hela tiden. De senaste månaderna har han tappat massor av vikt så han är mera ben än muskler. Det har ingen av personalen sett. En sköterska kommer och lägger om såret, hon kallar det för brännsår. Senare på lasarettets medicinavdelning får jag besked att det är liggsår, så som jag påpekade i Hemse.

Firandet av hans kommande födelsedag på restaurang ska vi inte tala om. Det tog ca 10 minuter så behövde han ligga ner. Att klä upp sig, åka färdtjänst, träffa massa folk och sen äta tre-rätters är så långt ifrån vad en man i livets slutskede klarar. Jag hittade en soffa och hade en filt i bilen så han fick sova och vila sin gamla trötta kropp. En sorglig tillställning.

I natt kördes han till Akuten på Visby Lasarett med smärtor i bröstet och andningsbesvär. De hade "jobbat med honom hela natten". När jag besökte honom på avdelningen på Medicin var han så trött, trött på att vara så sjuk, att ha ont och att ha så svårt att andas. Han hade ångest helt enkelt. Han vill ha ett slut. Hans medicinlista är lång och mycket handlar om nedstämdhet, ångest och kanske sorg.

Min pappa har haft ett långt och aktivt liv med arbete, familj och han har alltid varit igång. När så sjukdomen till sist tar överhanden så måste vi andra förstå det, han är ingen superman. Det har han faktiskt aldrig varit. Det är hans uppfostran och bakgrund som gjort honom till det han är. Man ska vara duktig och göra rätt för sig.

I det här läget behöver ingen vara duktig.

Jag hoppas du får somna in snart och slippa lida som du gör, att du får ro. Du har arbetat färdigt.

Två dagar senare skrivs pappa åter ut och ska mot sin vilja tillbaka till boendet i Hemse. Hans cancer går inte att bota det finns ingen medicin för det. Det enda nu är god omvårdnad och smärtlindring. Hans cancer har gått ut i ryggen och lymfkörtlarna och han är skör. Han äter inte mycket, lite yoghurt och sånt som är lätt att svälja. Sköterskan sa att han haft förstoppning, ganska vanligt på så sjuka patienter. Värken han haft när han kom in till lasarettet kommer från cancern i ryggen/skelettet och därmed blir det svårt att andas. Han har också ont i såret på sidan.

Jag hoppas verkligen att Attendo skärper sig och behandlar min pappa med respekt, det här är inte en nöjesresa han gör, det är hans sista dagar i ett långt liv.

Dagar och veckor går och jag besöker pappa så ofta det går. Var där och gratulerade dagen före hans 95-årsdag. Han var glad och lite lullig av medicinen men han var vid gott mod. 

Under helgen var vi på fastlandet med svärmor på kusinträff. 

När vi kom hem åkte vi till pappa igen och han blev så glad när vi kom. Han skojade och var lite som förr. Klockan var över tio på förmiddan när vi kom dit och då fick han komma upp och göra morgontoalett samt få kläder på sig. Tandvården kom och gav honom tips om borstning mm. Hon som jobbade var ensam på avdelningen. Vi stannade och var en andra hand över lunch och så tog vi med pappa ut på en kortare promenad. Han orkar inte mer än ca 10 minuter sen vill han ligga på sängen igen.

Det kändes så bra att han var relativt pigg och glad. Sen när vi ska gå ser han så ledsen ut men vi kan ju inte stanna. Livet är. Den 21 juni 2022. 

Gjorde en dörrskylt till pappa idag, den tar jag med nästa gång.

Köpte en bra sänglampa, med klämma, tyvärr funkade det inte så bra men det får vi ordna så det blir bra. Nu är det ljusa nätter men snart blir det mörkare och då behövs lampan. Pappa sa lite dovt, "ja jag hoppas jag är kvar i höst". Det hoppas jag med.

Denna dag kom vi till honom vid halv 12-tiden. Han låg ännu nerbäddad med pyjamas och han hade ont i urinblåsan. De hade bytt katetern men det hade blivit ett veck så det blev stopp. Systern tillkallades. Personal kom in och han skulle bli duschad men nu var det så nära lunch så nu är det bättre att vänta till efter maten. Hm.

Lunch i pyjamas.

Pappa var väldigt varm när vi kom, temp utomhus 32grader. Ett fönster stod lite öppet. Han bad mej raka honom och att starta fläkten som står på hans nattduksbord. Jag rakade honom och torkade ansiktet med vått papper. (Fanns inga små handdukar förutom de som redan används, mao nästa projekt) 

Har beställt namnlappar. Dörrskylten är på plats.

Lämnade kylskåpsmagneter och ett block så jag kan lämna meddelande till personalen( ev besökare) var jag finns om det är något.

Under sommaren har mina söner Martin och Erik varit här med sina familjer. Vi har hälsat på både far och mor till stor glädje för alla.

Är så glad att pappa känt igen oss vid besöken, det var endast idag som han sov och jag ville inte väcka honom. Personalen berättade läget och han är i livets slutskede och har inte ork längre.

Blev lite konfunderad när avdelningschefen kom in och sa att de ska installera IT i pappas rum. Varför då undrar jag, han har absolut ingen användning av det. Hon hade fått ett mail om det.

Rena idiotin. Ringde Gunbritt pappas fru och hon visste inget om det.

Det som skulle bli sista besöket blev kort, Pappa sov och jag ville inte väcka honom.

Ett par dagar senare ringer hans fru och berättar att nu är han död. Söndagen den 7/8 somnade han in för gott.

Tog avsked i Lasarettets avskedsrum, la ner vita rosor och ett personligt brev till pappa i kistan. Han var klädd i ljusa byxor, sina dansskor, rosa skjorta och en  lila väst. Gunbritt hade lagt dit bröllopsfoto och Ikoner. Det vara bara jag och Frank som var där och tog avsked. Det kändes bra att få göra detta i lugn och ro och det blev avsked mellan oss, far och dotter.

Så blev vi inbjudna till Hemse kyrka för de skulle deklarera att far hade gått bort i Hemse församling. Detta kändes så konstigt, han hade ju bara bott i Hemse bara ett par månader. Han var och förblir Väte-bo. Där ska han begravas med urna hos min farmor och farfar. Under högmässan hovrar militären med helikopter över kyrkan så hela tillställningen blir ett skämt, det är en stor beredskapsövning på Gotland och de har samlingsplats på Folkhögskolan mitt emot kyrkan. Pappa vill inte vara i Hemse, helt klart. 

Så var dagen inne för pappas begravning.

 Det blir komplicerat när barnen, två kvarvarande syskon inte känns vid varandra. Min syster har ju valt bort sin mamma men jag har mamma kvar. 

Men har min syster ingen mamma så har väl jag ingen syster. 

Detta är en helt annan intern historia, men den påverkar så klart i det stora hela.

Begravningen blev till det yttre en fin begravning. Hoppas att andra inte uppfattade den inre konflikten.

Pappa är nu begravd i Väte som han önskade, det spelades den musik han önskat och nu får det vara som det är.

Jag är så stolt över mina barn och barnbarn som visade respekt i denna sorgens stund. Och jag är så tillfreds med att jag tog avsked i lugn och ro vid kistan i lasarettets avskedsrum. Så tacksam för det. Det var min stund med pappa en sista gång.

När bouppteckningen blir klar så kan vi alla gå vidare. Tyvärr har något gjorts innan fars bortgång som inte känns ok för alla arvtagare så nästa blogg kanske förtäljer mera, vem vet.

 Till minne av Gunn och Erland

Det har gått fem år sedan först Erland den 9/4 
och kort därefter Gunn den 25/4 gick bort.
De dog i april och begravdes i maj. Alla berörda familjer hamnade i kaos. Föräldrar, syskon, barn och barnbarn. Alla skulle ta hand om sin chock och sorg. Jag kan idag tycka att det var vidrigt.
Idag vill jag minnas, inte bara idag så klart men jag vill skriva detta som en sorts milstolpe på vägen, hur det är för mig. Inte en chans att jag vet hur de andra anhöriga känner det, vi har så olika minnen med Gunn och Erland. Sorgen går aldrig bort, men mina sorgbollar* kommer inte lika ofta. Nu är det lättare att prata och skoja om allt roligt vi haft, saknaden kommer självklart i olika sammanhang. Det händer ju saker hela tiden som på ett eller annat sätt berör.

Min egen lilla syskonhörna.

Gunn var min storasyster på alla sätt och vis. Hon bestämde och tyckte det var bra att ha en lillasyster som förkläde, ibland. Ni i min ålder fattar vad jag menar. Andra gånger var det jobbigt osv. 

Jag tror inte Gunn såg mig som likvärdig förrän vi fick barn, där låg jag före henne med ett halvt år och då frågade hon mig om det ena eller andra med barnskötsel. Efter det har vi haft en massa roligt tillsammans med familjerna eller bara på tu man hand. Jag flyttade till fastlandet men vi höll kontakt hela tiden och träffades på semestrar och lov. Jag skrev en sång till min syster.

På senare år sen jag flyttade hem till Gotland igen såg hon till att jag träffade min man*, ja det är 25 år sedan, 25 fina år. Det har jag Gunn att tacka för. 

Vi bodde inte så långt ifrån varandra och träffades ofta spontant, tog en fika eller strosade ner på Stortorget och tog en öl. Inte sällan slutade kvällen på Munken. Vi firade midsomrar, påsk och födelsedagar, vi drack tequila och bubbel och hade så roligt. Vi plockade ramslök och pratade om ditten o datten som systrar gör. Fan va jag saknar min syster. Vi saknar Gunn, Jag, Frank o Frida, vi var the dream team.

Sista tiden när sjukdomen kom satt jag hos henne när hon fick dropp, gång efter gång. Varje gång hoppades vi att det skulle bli bra. Trots operation och cellgifter i flera år, nej det tog slut. 

Min fina syster tog slut. Cancer är en jävla sjukdom.

Erland, Erland var min storebror, två år yngre än Gunn. Jag var eller hur ska jag skriva, är två år yngre än Erland. Vi döptes i samma dopvatten hemma vid Rovalds i Väte. Prästen "välsignade vårt hem" samtidigt för "detta var hans sista förrättning".

Erland var en perfekt storebror. Han tog med mej på allt möjligt, jag fick vara barlast på hans hembyggda snöplog, eller harv eller bara som sällskap i EPA-traktorn. Vi gjorde så mycket tillsamman och han fanns alltid där på nåt betryggande vis. Vi väntade på skolbussen, vi var på skoldanser, vi var på bygdegårdsdanser, på Logen och vi hängde i Hejde-gänget. Det är sådana minnen som är så fina.

Han var så glad över sina danser som han anordnade i Hejde bygdegård tillsammans med sonen Magnus, då hade han riktigt roligt.

Att sitta på en traktor från fem års ålder och inte få utvecklas yrkesmässigt till det han egentligen ville det var nog svårast de sista åren. Jordbruket förändrades och hans gebit försvann mer och mer.

Erland och jag kunde sitta  timmar och prata om allt möjligt och trots hans tuffa sida utåt så var han en känslig och älskvärd person. Han satte inte sig själv först när det verkligen gällde.

Det som är mest sorgligt är att Erland inte fick bli pensionär och få ha det gott. Kroppen sa ifrån och pang så var det slut. Min fine bror tog slut. Han finns inte mer. Jag saknar honom så.

Erland i första klass, Väte skola.

Min enda tröst i det hela är att jag hoppas de ses nu Gunn och Erland och dricker paraplydrinkar tillsammans. Att de vakar över sina fina barn och barnbarn.

Mårbacka pelargoner, jag fick skott av Gunn och i sorgen blev det överväldigande, jag sparade massor av skott men till slut tog jag bort alla, de tog över så nu är bilderna det jag har kvar av Gunns pelargoner.

Här är Gunn och Erland hemma vid Rovalds i Väte på sina trehjulingar på 50-talet och färgbilden är också från Rovalds men 1975.

*Gunn såg till att jag kom och sjöng på Franks 40-årskalas, då blev vi ett par och på den vägen är det.

 Tack Gunn om jag inte sagt det förut.

*Sorgboll är när gråten börjar rulla i magen och sen går via hjärtat och upp i tårkanalen, den går inte att stoppa och det är nog bara bra att den får rulla på. Det är min erfarenhet. Med tiden rullar bara vid vissa tillfällen. Som ikväll.

En ovanlig dag, idag ...

 12 mars 2022

En dag som alla andra...

Nej så är det ju inte för ingen dag är som alla andra dagar. Denna dag för 37 år sedan födde jag en son, det sista barnet av fyra. 1985 var jag 29 år. När jag var 37 var han 8 år. 

Hans pappa och jag spelade 500 i godan ro innan värkarna kom i gång. På Eksjö Lasarett. Jo jo och ut kom en stor sork.

Vi har ingen kontakt idag. Sorgligt.

Vi gör alla våra val. Inte mitt val dock.

Min far blir 95 i juni om Gud vill och träskorna håller som man säger. Han har prostatacancer, spridd, så det är kanske inte den bästa prognosen.

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och med mor som kom hit som krigsbarn och en morbror som dog i förra kriget så kommer det närmare än jag kunnat ana. Min mor som kom hit som finländsk krigsbarn, har överlevt traumat runt kriget, hon är ensam kvar av 12 syskon, två av hennes 4 barn är avlidna och en har sagt upp kontakten sen länge. Ändå kämpar hon på med sin finska sisu.

Det är oroliga tider, fruktansvärt oroligt. Det kändes kusligt att se på nyheterna när pansarvagnar kom till Visby, på riktigt.

I min släktforskning (pensionärshobby) gjorde jag även en DNA-test och där finns en Knutas i min nära släkt. Har numera frenetiskt börjat studera Svenskbybornas liv och bakgrund. Följer

 det som händer via Svenskbybornas Facebook-sida.

Som gotländska har jag hört hela min uppväxt om att Ryssen kan komma, vi hade ju många regementen och alltid militärer här. Det kändes alltid tryggt. Sen var det någon smart jävel som la ner alltihop. Nu har det fått en besk, sur bismak.

Med all skit som händer runt i mitt liv känns det som jag vill bli gerillasoldat. Jag vill slåss för rättvisa, frihet och fred. Jag har inget att förlora.

Vi har knappt passerat en pandemi av guds nåde, hela världen, hela världen drabbades. Helt otänkbart för något år sedan.

Idag planterade jag blommor i mina balkonglådor, det kändes inte som vanligt. Ingen riktig glädje liksom.

Den här våren blir inte som vanligt. Pandemi har vi klarat av men krig det vete fan.

Hur fort allt kan förändras. Hur mycket som var så stort blir till skitsaker helt plötsligt. Eller tvärtom.

Under Pandemin florerade en massa konspirationsteorier så jag hittade på en egen: I Vaccinet har man planterat in något som gör att 2023 blir vi alla "Flower Power, Love Peace and Understanding" och hela världen mår bra och älskar varandra.

Nu kan jag fundera lite om det inte stämmer för så många länder är ju överens, bara Putin är emot och han valde ju  sitt eget vaccin. Han är inte med i vår känsla. Ok Brasilien o Kina och några knepiga stater till är inte på min idé.

 

Om det var så enkelt.

Hur det än är så har jag inte glömt min son som fyller år idag, han finns i mitt hjärta och jag finns här när han vill hem igen. Jag träffar många här hemma som saknar honom, skolkamrater, arbetskamrater, syskon och syskonbarn. Vi gör våra val som sagt. Vi älskar dig Albert, så du vet.

 

Lite av varje

På vår toa händer det saker. Barnet (44år) blir aldrig vuxet eller vad ska man tro. 

Jag älskar när det sker.

Har alltid en ordentlig stapel med toapapper, hade det Innan Corona. Själv är jag 17 toarullar hög. Härligt att det skapar kreativa tankar.

Gott till helgen

Har en god vän som hör av sig till storhelgerna och har Gotlandsdricka, han levererar alltid god dricku och vi är så glada för det. Det som jag uppskattar mest är nog ändå att han tänker på oss och att vi har kontakt. Det är fint.

Clara, fina Clara

Snodde bilden från nätet men Oj vad denna tjej har mycket att ge. Hon "behöver inte dej" men många behöver henne. Hon har satt ner klacken för så många och det är så starkt. Clara är en sån härlig förebild för så många och jag önskar Clara all lycka o framgång som man bara kan få.

Hennes framgång gör att tårarna rinner, varje gång jag hör eller talar om henne så det händer nåt speciellt, Clara Klingenström, det vill jag lova. Du berör!

Att hantera minnena

Någonstans, någon gång i livet sker förändringar. Det gäller ju att vara med bara och inte bli tagen på sängen. Det gäller att vara klarsynt och se framåt. Men barndomen sitter starkt i minnet och barndomshemmet i synnerhet. Förändringar är oundvikligt men vissa saker är också heliga. Mina minnen från Rovalds i Väte kan ingen ta ifrån mig, så är det. Det var här mitt liv började, här jag växte upp med Gunn och Erland, med mina lekkamrater, mina grannar, mina klasskamrater. Här byggde jag mina kojor, här hade jag födelsedagskalas och jag lärde mig cykla. Vi slaktade grisar o höns, ja vi gjorde allt som man gjorde på landet.

Nu är det förbi och det är bara att bita ihop. Jag har i alla fall fina minnen och det är jag glad för.

Tänder ljusen för mina syskon och undrar vad de tänker.

Gonatt!!

    

Att släppa taget.

Det går mot vår och april står på tur. 

För fyra år sedan skulle vi åka till Stockholm, min man, dotter och barnbarnen och bo på hotell. Vi skulle ha det mysigt och vara lediga tillsammans, barnbarnens första hotellvistelse. Bara några dagar innan avresan kom så det hemska terrordådet på Drottninggatan.

Vi tänkte att våldet ska inte hindra oss, vi åker ändå. Men två dagar senare hände något som förändrade allt och världen och tiden stannade i vår familj. Erland, min storebror, dog. Vi stannade hemma och sexton dagar senare dog min storasyster Gunn. Två avsked, två begravningar och ingen kunde ta in vad som hänt.

Det är fyra år sedan och sorgen och saknaden är så stor.

Jag lärde mig att det känns skönt när någon säger "Jag beklagar sorgen", 

de orden betyder så mycket och är raka och värdiga.

Jag har så många fina och roliga minnen och jag försöker att ha mina syskon på ett slags behörigt avstånd. Jag vill inte fastna i det sorgliga utan gå vidare och minnas det glada och allt de betytt för mig, de fanns ju i hela mitt liv fram till april 2017.

Min storasyster💖

Av Gunn fick jag en gång ett skott av Mårbackapelargon och en Tulpanpelargon. Det blev så viktigt för mig att hålla liv i dessa efter att Gunn gick bort
så, jag lyckades få dom att blomma år efter år. Jag tog skott och det blev fler och fler och jag gav bort flera stycken.

 Men 2020 blev jag så envist snuvig och det gick aldrig över så jag tänkte att jag var allergisk och slängde Alla pelargoner. Bor i lägenhet och hade alla krukor i lägenheten. Men snuvan gick inte över, det var jag inte pelargonerna. I mitt undermedvetna tror jag att det var istället för att rensa garderoben som man gör när en anhörig gått bort. Jag behövde helt enkelt släppa taget, Gunn måste få bli fri och hon ha det bra. Jag har massor av foton av alla fina pelargoner och Gunn finns i mitt hjärta så klart. 

På senare år brukade vi ta en öl på Stortorget och ibland dansade vi på Munken, i vinylbaren. Vi firade midsommar på Paviljongsplan med bubbel o jordgubbar, Gunn, Frida o barnen, Frank o jag.

Vi hade provsmakning av julmaten och vi drack Tequila vid påsk.

Sen tog din sjukdom mer och mer av dig och från oss, jävla cancer.

Fina Gunn som jag saknar så. Vi saknar dig så.

Min storebror💖

Erland, Han fanns alltid där, han var en riktig brorsa. Alla min flyttlass, från Upplands Väsby , och några år senare till Sävsjö, hela Fina Saker från magasinet i Klinte. Min första bil Amazoncombin köpte jag av honom och sen den ljusblåa Amazonen. Min första (och enda) moped var han inblandad i.

Alla gånger vi åkt till både skoldanser och sen bygdegårdsdanserna. Sen anordnade han sina egna danser i Hejde och han älskade att göra sånt. 

När vi behövde få tag på ved, då fanns Erland där.

När jag blev utsatt för rånet 2007 och hela vår privata ekonomi rasade, GEAB stängde av elen i huset, då kom Erland med el aggregatet. Det var guld värt.

Det finns så många fler minnen från barndomen och skolan och Hejdegänget, 

Erland har alltid funnits där.

Jag känner också en stor respekt för det jobb han gjorde, han var den bäste!

Jag önskar idag att jag gjort mer för honom.

Bäste brorsan, jag saknar våra långa samtal om allt och ingenting, jag saknar dig så! Och min franska bil, C3, har inte haft nåt elfel ännu😉

Å sen då

Jaa, hur blev den sen. Det blev tomt. 

Men istället för pelargoner har jag sått frön, paprika, tagetes, tomat, gurka, dill mm mm.

Det kom en pandemi.

Istället för att som pensionär få träffa barn o barnbarn tar våra föräldrar största uppmärksamheten.

Funderar på att sälja gitarren, har tappat bort spelglädjen.

Vart tog Mitt liv vägen, kan jag undra ibland.

Å jag hörde ett uttryck på radion en dag:

 "Har du inget gott att säga om de döda då kan du hålla käft". 

Det var ett ett jävla bra uttryck tycker jag.

Nu är det framåt som gäller, att hedra deras minne och att släppa taget. Jag hoppas de har det bra, dricker paraplydrinkar någonstans och har koll på sina barn o barnbarn, det är det jag önskar för mina fina syskon.

Glad Påsk!

Nu är jag pensionär, en glad sån.

De senaste fem åren har jag arbetat i hemtjänst, 75%, det var vad jag fick och det var vad jag orkade med i min ålder. Det har varit fem lärorika år i yrket men också under tiden privat. Det har hänt en massa saker och en del vill jag aldrig vara med om igen om jag får välja. Medan det finns mycket som varit jätteroligt och angenämt och som jag gärna gör om.

Valde att gå i pension lite tidigare för att det inte är värt att ta helt slut och ekonomiskt gör det så lite skillnad på en redan fattig. Med två pensionssystem är jag redan en förlorare. Nu ser jag hellre på livskvalité där hälsa och gott mod går först.

Förra sommaren tog jag slut, min kropp gjorde uppror och sa ifrån. Jobbet, sorgerna och allt som hänt blev bara för mycket. Tog kontakt med vårdcentralen och direkt blev det fullt ös. Sjukskriven och medicin, samtal av olika slag, stresskurs och rehab, ja det var riktigt tryggt att landa i vården ska jag säga. Problemet var arbetsgivare och försäkringskassan men det ordnade sig till slut med hjälp av duktig personal på vårdcentralen. Vilken arbetsgivare bryr sig om att rehabilitera tillbaka sin personal utan krångel?
Här någonstans började jag tänka att det kanske var dags för pension. Varför strida och bråka när det ändå inte är mitt bästa som gäller till syven och sist, hur bra det än låter från FK eller arbetsgivare.
I min ålder fanns det ett val, jag kunde faktiskt trappa ner jobbet och sedan gå i pension. Sagt och gjort. Som av en händelse hittade jag en skrivarkurs på distans, halvtid. Tog tjänstledigt så jag jobbade 50% och pluggade 50%. Gjorde skrivarkursen utan CSN så klart, är ju för gammal, men det  var ett fint/smart sätt att trappa ner jobbet och samtidigt vänja sig vid sämre ekonomi. Pensionen gör ingen rik vad jag har sett så långt. Skrivandet gav ett annat fokus, från det stressiga jobbet och det gav terapeutisk hjälp. Rekommenderar den lösningen.

När skrivarkursen var slut började mitt nya liv som pensionär och det kändes bara bra.

Nu har jag fullt upp med att hitta mina surt förvärvade tjänstepensioner och framåt jul vet jag kanske hur mina närmaste fem år ser ut ekonomiskt, det är lite att ordna med. Men man lär så länge man lever. Jag har ju haft många arbetsgivare i mina dar så...Med lite Excel-tabeller så får jag väl koll på läget.

Det är det här jag vill vara med om, det jag vill ha i mitt hjärta. Tiden med barn och barnbarn. Här har vi efterfest i husbilen, barnbarnen vill ha efterfest i husbilen med farmor/mommo o moffa. Numera kallas jag Formor, de tyckte det var lättare med ett namn. Morfar är moffa. Snart är de vuxna och utflugna i världen och jag är för gammal och trött för att hänga med. Så det är nu jag vill leva och nu jag vill finnas för dom. 

När jag ser tillbaka på mitt liv känns det som om jag hela tiden fått gå i försvar för det jag gjort, defensivt spel, men nu får det vara nog. Jag spelar numera offensivt och nu går jag på med tacklingar och fan den som står i vägen.

Jag skäms inte för min bakgrund eller mina föräldrar, jag behöver inte be om ursäkt för nåt.

Jag har gillat Hammarby sedan 1975 då jag flyttade till Upplands Väsby och det skäms jag inte för. Bara det💁!

Som pensionär känner jag mig precis som vanligt och allt det där jag tänkte att jag skulle göra, det är efter en månad snart klart så vad jag ska göra nu det är att terrorisera barnen💗 och att finnas där för mina föräldrar.

Nej, det låter för tråkigt och knasigt. Jag drar med gubben på kryssningar och kortare utflykter så vi kan få ha det lite gott och roligt. Fan vi har jobbat i så många år och kört på ungar, lagat mat och hej och hå, nu är det vår tid en stund att göra vad vi vill och ha det bra. Så det så.

Våra föräldrar är ännu pigga och klarar det mesta och barnen har det bättre ställt än oss. 

Nu tar vi plats på planen och spelar offensivt, vi lägger oss inte platt, vi tar plats och hälsar på där vi är välkomna.

Se upp vi kanske kommer och hälsar på!

Det var ett tag sedan

Har under året som gått funderat ganska mycket på det ena och det andra.

Fem år har gått sedan jag började jobba inom hemtjänsten. Det har varit fem intressanta år, jobbiga men intressanta år. Nu har jag sagt upp mig och ansökt om pension helt enkelt för att nu får det vara nog.
Gick in i, eller nästan in i väggen, men hann stoppa i tid och detta gav mig en stunds tid för eftertanke, tack o lov.
Som en blixt osv kom detta med att gå en skrivarkurs. Tack så mycket, för nu har jag hittat tillbaka till mitt skrivande igen.  Drog ner på arbetstiden och började kursen. Helt rätt för mig. Nu skriver jag det som ingår i kursen men även mitt egna skrivande har kommit igång.
Skriver och trappar ner inom hemtjänstjobbet.

Det jag lärt mig under tiden inom hemtjänsten är hur viktigt det är med respekten för varandra, att respektera andras liv och leverne.

I vårt yrke går vi in i andras hem och där är det deras regler som gäller, det är deras porslin, deras lakan, deras vanor som gäller. Det gäller att vara så lyhörd som man bara kan, att kunna absorbera varenda känsla som uttrycks.

Viktigast av allt är att vi skickar rätt personer dit, in i varje människas egna hem. Vi som kommer dit ska ge trygghet och lugn och god omvårdnad.

Någonstans blev nya regler, minuter, personalbrist, omorganisation för mycket för mig. Jag räcker inte till. Men besluten uppifrån är inte mina så ansvaret ligger inte på mig.
Jag har älskat varje besök jag gjort, varje livshistoria jag hört, det kan ingen ta ifrån mig. Erfarenheten och minnena kommer för alltid att följa mig. Att jobba inom hemtjänst kräver utbildning som undersköterska, men i praktiken är det så mycket mer, så mycket mer som aldrig nämns. Det borde vara en särskild utbildning för hemtjänstpersonal.
Någonstans hoppas jag att beslutsfattare får den insikten också, på riktigt.

Livet går vidare

Det är två djupa hål i mitt liv, mina i tid närmaste syskon är borta. Orimligt, ännu känns det orimligt efter ett år. Sorgbollen rullar ännu från maggropen och upp tills tårarna och gråten kommer. Man talar om sorgeåret,  här blir det två år känns det som.
Sen kan det då hända andra saker,  andra relationer som jag blir då jävla trött på att tampas med så: hellre) offerkofta) än bitterfitta, rent ut sagt och du vet vem du är. sluta förstör min familj!!!
Till alla andra kram jag älskar er!!!

Det mest orimliga i mitt liv har hänt

Ett år har gått...
och inget, nästan inget är sig likt.

Senaste inlägget jag skrev var i maj förra året, allt var ok, läget så där ganska under kontroll. Kändes ganska bra att sitta på hamnen och ta en öl och filosofera lite. Så som det ska vara i livet.

Nu ett år senare har jag sorg, dubbel sorg. Orimligt, ett ord som dyker upp i mitt huvud hela tiden. Det är orimligt. En bror och en syster är borta, en väldigt snabbt och den andra efter lång tids sjukdom.
Men det spelar ingen som helst roll hur de dog, de är borta och det finns ingen återvändo. Det var sexton dagar mellan och vi är många som är trasiga nu. Barn, föräldrar, sambo, syskon, barnbarn, svågrar, svägerskor, vänner, arbetskamrater, grannar m fl.
Jag har förlorat två syskon och kan bara tala för mig och hur jag ska klara att gå vidare, ett sätt för mig är att skriva.
Det gör så jävla ont och jag gråter. Känslan är som att bli amputerad. En kroppsdel slets bort och den andra sågades sakta, sakta bort. Mina båda äldre syskon som funnits där hela mitt liv är borta, vi har grälat och bråkat men också gjort så mycket roligt tillsammans, nu är de inte här längre. Orimligt.
De gick bort i april och begravdes i maj.
Nu efter allt så kommer sorgen och pö om pö fattar jag vad som egentligen hänt. Jag har varit med och sett, sagt hej då på dödsbäddarna men ändå är det så overkligt och orimligt.
Begravningar, blommor, tårar och allt som tillhör har varit som en film, det har varit för mycket att ta in.
Det känns som om jag har en stor tung volangkjol av sorg omkring mig, det känns ensamt.
Just nu är jag inte stark, saknaden är så stor och va fan fick de inte leva för, de hade så mycket kvar att ge och få.
Det är så många tankar som kommer, jag ser rapsen blomma eller Mårbacka pelargoner eller ja det finns minnen överallt och nån gång längre fram kommer det att bli leende och glada minnen men just nu blir det bara tårar. Nu måste jag igenom en jävla tung passage.

Solen kommer att stiga men just nu är det tungt som det måste få vara.
Skulle det vara enkelt då vore inte livet mycket värt.

Egen tid ger inre frid

Sitter med en öl i solen på en uteservering i Visby hamn. Så jävla skönt. Har en ledig dag och ska jobba i helgen så, jag unnar mig egen tid. Egen fri tid.
Härligt att vara mitt i försommarvimlet. Båtar kommer och går, resande kommer och går. Den där sköna pulsen som bara finns sommarsäsongen är så häftig. Nu anlöper nya Gotlandsbåten, en välkommen ny bild i hamnen.
Men det är alltid något nytt när sommaren drar igång. Nya butiker, restauranger och hur blir det med skottkärran i år, de med blommor som flyttades runt i stan. De var ett fint inslag i stadsbilden.
Har det gott i solen så det blir en öl till.

Ha de gott, alla!!

Jösses vad tiden går fort...

när man har roligt.
Sitter ikväll och lyssnar på Brad -min bäste vän- Paisley, och har äntligen fått lite skrivarlust igen.
Det är snart ett år sedan jag bloggade, usch vad tiden försvann snabbt.
2014 försvann snabbt som ögat och det är bra på ett vis men så klart tråkigt för allt jag skulle hunnit med.
2014 var året som började med att jag var arbetslös men sedan våren jobbar jag med hemtjänst som timvikarie.
2014 var året som började med flera besök på onkologen som nära anhörig men där behandlingen gjort nytta och det ser mycket bättre ut nu. Underbara underverk!!

Åter till min nya arbetslinje eller vad det nu kan kallas. Hemtjänst var inte något jag tänkt som mitt yrke, det låg väldigt långt iväg.

Men, jag har ju jobbat med det mesta och när frågan kom så, ja, varför inte. Jag kan ju inte veta om jag inte provat så, ja jag var på. Timvikarie, sommarjobb och nu är jag ännu kvar och det är det sämst betalda jobb jag haft men jag trivs rätt bra. Människor av alla de slag är fantastiska och gamla, sjuka eller vem det än är så har alla ett livsöde olik någon annans. Det sorgliga är inte åldrande eller det som följer i dess spår, det sorgliga är att samhället inte har plats för alla, det finns inte resurser, inte förståelse eller vad det nu handlar om. Respekt, vi har inte respekt, eller så respekterar vi inte de äldre. Något är snett på riktigt.

Hur som helst så känns det för det mesta bra när dagen är slut, det känns att jag gjort skillnad med min insats "på golvet", närmast den det gäller.

Ibland undrar jag tyst för mig själv varför jag inte satsade på vården från början...ja vad vet man om livets alla kringelikrokar.

Jobbar inte heltid så såklart funderar andra hjärnhalvan på vad jag mer skulle kunna göra. Att vara timvikarie är väldigt oregelbundet så det är lite klurigt att kombinera med annat jobb. Funderar på några olika vägar, nja vi får se, smyger nog igång någonting om ett tag.

2014 var året som jag höll vikten med/efter Itrim. Kanon.

Har tappat mitt eget musicerande och det gillar jag inte, saknar det men kommer inte igång. Ok, karaoke är ju roligt men inte det jag  menar. Behöver den ventilen att skriva och komponera...fan, måste komma igång igen.

Annars är ju livet ganska ok och inte mycket å klaga på.

Ta det lugnt i trafiken!

Räcker aldrig till

Det är så frustrerande att aldrig räcka till, att inte finnas på rätt plats när det behövs. Att vara mamma och farmor/mormor till barn och barnbarn utspridda i landet är frustrerande ibland. Jag känner mig så värdelös som inte finns där för alla hur mycket jag än vill. Det är skit och inget jag önskar men, så är det.
Hade jag fickorna fulla med guld hade läget varit ett annat, men nu är det som det är, jag kan tyvärr inte locka med rikedomar så...Jag är så glad att vi fick besök i sommar trots jobb och trångt där hemma. Jag älskar mina barn och vill alla väl i alla väder.

Hitta glöden gång efter gång

det är inte alltid så enkelt. Nu menar jag inte i äktenskap eller så utan i det personliga brevet som man skriver till en tänkt arbetsgivare.

Och det har ju blivit några stycken på ett år.

Det finns massor med tips  om hur man skriver det rätta brevet, hur man INTE ska skriva, hur man fångar intresset och hur man kan bli dissad.

Jag tänker, det finns många som ska tjäna pengar på de arbetslösa.

Om jag var arbetsgivare skulle jag nog genomskåda fjäsket och dutti-duttandet. Jag skulle förstå att i tider som dessa är alla desperata för att få en chans till jobb.

Självklart finns det jobb som jag jättegärna skulle vilja ha och som skulle passa som handen i handsken.
Men att vara övertygande i ett brev, när jag skrivit brev efter brev efter brev.

Har äntligen fått svar på hur många vi är över 55år som är arbetslösa på Gotland, men det satt långt inne, vi är 900 personer. Ca 100 har varit arbetslösa mer än ett år sk långtidsarbetslösa. Hur många som blivit arbetslösa nyligen och hur många som är i aktivitet förtäljer inte historien.

Det blir ganska många brev företagaren ska läsa, många svar om att tjänsten är tillsatt av annan sökande.

Snart är mina a-kassedagar över och förbi, då blir det dags för "aktiviteter av olika slag".

Måtte jag få chansen till ett jobb innan dess, snälla någon. Det är så onödigt att jag ska vara arbetslös.

Men jag är det och jag tränar på och håller mig i form i falla att.......

 

Den gröna avundsjukan...

Har gått arbetslös i ett år drygt och känner mig ibland värdelös och dum i huvet som inte lyckas hitta ett jobb men jag tror jag kan va lugn. Det finns de som är dummare och mer värdelösa än mig.

Varför får Region Gotlands ansvariga göra så dumma saker, så dumma att jag blir mörkrädd och funderar starkt på att flytta här i från.

Frågan är också varför en enskild person kan överklaga och påverka så pass stora beslut in absurdum. Det går att rasta hunden över allt, ta bara med en bajspåse. Om det är tält eller  villavagn spelar ju ingen roll.

Grön avundsjuka, det är bara grön avundsjuka.

Nu blir det ännu fler som står utan jobb i sommar. Bra jobbat RG. För om ni ska driva campingen har ni har väl bara praktikplatser åt unga, eller?

Visby Strandby och Snäck är ju ett av de ställen vi som gotlänningar med stolthet har kunnat rekommendera. Innan Pigges tid där höll man tyst om Snäck. Lika så med Norderstrand, förut var det skamfläckar.

I min värld har jag lärt mig att åtminstone försöka skaffa en egen åsikt och vi har bott en helg i villavagn på Snäck och det var toppen. Vi tältade på Norderstrand i somras och det var kanon.
Ännu när vi bodde i Väte kunde det hända att vi tog in på hotell i Visby t ex Strand Hotell, Villa Borgen och Gute. 500 000 turister kan inte ha fel, som vi brukar säga, så varför åka härifrån. Vi har hyrt stuga i Slite Strandby och det var suveränt, en så jävla bra idé, drömstuga.

Tillbaka till villavagnarna:
Varför gör man inte rätt från början och varför tar man inte konsekvenser. Nej jag blir mörkrädd. Nu ska det "lösas" med en skandal. Fy fan. Sorgligt.
Hur ska RG förklara detta under Almedalsveckan att man tar hit en finlandsfärja samtidigt som en gotländsk anläggning tvingats bort.

Ja du Pigge, det är farligt att visa muskler när det gäller då får man skit. Hoppas du och de dina orkar kämpa på, du har stöd av många, här är en.

Vad är viktigt, egentligen...

Det är så många måsten och krav, så ska det vara, så ska jag vara och så ska du vara...

Ja egentligen, vad eller vem bestämmer vad som är viktigt?
Varför ska man va på ett visst sätt om man inte tycker så själv, i hjärtat?
Vem har rätt att bestämma över mig och hur jag ska tycka eller vara?
Vem har rätt att döma eller försvara?
Vad är det viktigaste nu och här?
Det är många som frågat dessa frågor och de uppstår när man ställs inför en större fråga.

Varför blev han eller/och hon drabbad av cancer. Det handlar inte om hur mycket pengar man har, hur lite pengar man har eller vilken släkt man kommer ifrån. Helt utan urskiljning av något slag drabbas någon. Barn, föräldrar, syskon, kompisar, arbetskamrater, alla.

Är lidandet bara till för att skaka om de som inte blivit sjuka själva, är det ett redskap, ett djävulskt redskap för att skrämma oss små människor. För ingen går oberörd. Ingen skonas.

Det anfaller från flera håll, ibland samtidigt och ibland lite pö om pö så man ska tro att det är över. Men icke. Det får liksom aldrig vara lugnt, nej.

Hur ska jag tolka budskapet, vad är det jag ska göra? Vilket är budskapet?
Det känns som mycket rämnar runt omkring samtidigt som jag ser allt mycket klarare.
Skit också! Vet ingenting. Vet allt.

Så jag får tänka på det som är viktigt, här och nu.
Kära, nära här och nu, så får det bli.

Alla borde göra sin To-do lista och verkligen se till att göra nu, det innan det är för sent.

Oro är ingen bra motor, det förstenar.

Upplevelser och gemensamma minnen ger energi och tröst.

Kram!!!

Bra och dåligt 2013

Det bästa under året är svårare, det har varit så mycket bra som passerat.

Vädret, sommaren var ju helt underbar på Gotland. Upplevde Visby som jag aldrig gjort förut med härliga turister, kulturutbud i massor, tälta på Norderstrands camping, släkt och vänner på besök i en underbar blandning.

Att ta tag i livet och satsa på hälsan är nog ändå det bästa beslutet jag tagit under året. Blodtryck, vikt, kondition, BMI, allt är under kontroll. Jag äter smartare och tränar. Jag tränar på gym 2ggr/vecka och ser till att gå promenader varje dag. Det är stort för att vara jag.


Det sämsta under 2013 var nog kommentaren "Är det inte lika bra att sluta nu innan du börjar må psykiskt dåligt" - sagt av fackliga ombudet vid provanställningen i Region Gotland i våras.
Hon var ganska slipad hon :-)
Fi fan.

Sen var det starroperation och glaskroppsavlossning, armfraktur, inget jobb, fan å hans mormor men det ordnar sig med det om det inte redan gjort det.

Ser fram emot det nya året med spänning. Det har börjat ganska bra redan.

Ha de gott!

Nu går jag på gatan

och knackar dörr hos företag för att tigga jobb. Som daglönarna gjorde...Det behövs nog inga fler kommentarer där. Säger bara det att regeringen har satt oss äldre arbetslösa i en jävla sits, men som tur är har vi ännu rösträtt.

Det bästa projektarbete jag gjort på länge!

Har sedan 2 september minskat från 89,2kg till 73kg vilket känns förbannat bra. Har stort stöd av itrim/FormVisborg och den 20 november ska jag vara framme i mål 70kg. Det är snart det. 10 000 steg om dagen, minst, Milon(cirkelträning) 2ggr/vecka och itrims måltidsersättning. Det funkar. Gruppträffar var 14:e dag gör att jag kämpar på, för det är inte alltid så enkelt som det kan låta så här nära målet. Efter målvikten fortsätter träningen, träffarna och PT för att den här gången ska jag lära mig att hålla mig i form. Där får man kraft att stå emot alla kommentarer, avundsjuka och negativa tankar för det blir det, ganska ofta längs vägen. Många peppar och berömmer och det uppskattar jag så mycket.
Visst är det konstigt att ingen säger till dig att sluta äta för du kan få hjärtinfarkt eller diabetes men när du viktminskar då kan du få höra det mest hemska som kan hända.

Jag jämför viktminskning med att sluta röka. Jag vet alla faror med att vara fet, överviktig allra helst i min ålder. Jag fick lära mig om kost som barn, vi har väl alla en bild etsad på näthinnan av kostcirkeln. Jag vet att chips är feta, det behövs inga fler kommentarer där hellre...jag kan min näringslära precis som jag visste allt om rökningens faror.

1998 tog jag till mig riskerna om rökning och la av, rakt av och har inte rökt ett bloss sedan dess. Nu är det dags med ätandet. Jag kommer att bli oförskämd, aldrig mer äta för att andra propsar o trugar sådant som inte är bra för mig. Jag tar än en gång makten över mitt eget liv.

Saker händer i livet som vi inte kan göra ett jävla skit åt, så det jag kan göra något åt, det är jag ju skyldig att göra. Flummigt men det ligger nåt i det.

Ta vara på livet!!
Ulla

Tala eller inte tala

Det är frågan. Efter min "Lediga" sommar på Gotland med många trevliga stunder med öl, pizza  och annan god mat så har det så klart lämnat spår.

Nu har jag bestämt mig för att tala om att jag ska gå ner i vikt och samtidigt bli snygg tills jag fyller 60. Det är ett långsiktigt mål men dit ska jag.

Tyvärr alla vänner och krögare, det blir inga öl på ett tag, ingen pizza eller annan god mat.

Jag klarar att sjunga karaoke ändå och jag kan umgås ändå, men jag lägger mina pengar på annat nu för att må bra. Eller sparar lite till kalaset.

Men jag vill må bra på riktigt och resten av livet. Jag vill bli glad när jag klär på mig nåt nytt eller t o m en gammal trasa kan bli snygg om den sitter bra.

Så, nu är det sagt. Jag har gått till itrim, för själv klarar jag bara att gå ner, inte att stanna nere i vikt.

Önska mig lycka till och gud nåde den som försöker bjuda på nåt...

Ha de gott!!!

I sommar har jag jobbat

på min solbränna. Den är riktigt fin nu ska jag säga. I övrigt ser jag inga reaktioner på mina jobbansökningar. Har haft en dust med Arbetsförmedlingen så vi får väl se när det kommer en kallelse, när de har tid med mig.
 Lite jobbigt att höra gnäll om hur hemskt det är att börja jobba igen, det är väl att semester är slut som är tråkigt.
 Armen är användbar igen till 98% men det ska ordna sig med resten också. Tränar med gummiband och styrkan kommer sakta och säkert tillbaka. Den är lite krokig ännu.
 Ögonen är som de är, det är lite suddigt men i mitten av denna månad provar jag ut de nya glasen.

Sommaren och Visby har bjudit på massor av musik, besök av släkt och vänner, möten med turister och gotlänningar, politikerveckan, camping och soliga uteserveringar. Helt underbart. Vi hade inte möjlighet att åka bort någonstans i år men det har inte gjort ett dugg. Vi har haft det jättebra och så slapp vi de tråkiga båtresorna ;-)

Inför hösten har jag lite planer:
Kontakta Nyföretagarcentrum i Nynäshamn (tips från Politikerveckan, seminarium)
Åka till Mässan Eget Företag i oktober.
Plugga? Går det? Hur finansierar jag det?
Träffa mina ungar som inte kom hem i sommar, av olika anledningar!!
Fortsätta söka jobb, en anställning vore det bästa.

Ungefär så, utan inbördes ordning.

Ha det gott!    å klaga för fan inte för att du har ett jobb att gå till!!!

Almedalsveckan som gotlänning

kan upplevas som inspirerande och rolig, om jag vill. Det finns mycket att lära om allt möjligt, det finns massor av frågor jag kan ställa. Det bjuds på massor av olika sorters möten. Jag kan lära hur de gör på andra ställen, utanför lilla Gotland eller utanför mig själv.

Almedalsveckan kan ses som en märklig cirkus med massor av negativa "biverkningar" som egentligen inte är så stora problem och det rör sig om en vecka om året. T ex parkeringsplatser, nedskräpning, rosémingel mm.
Men, det är många som tjänar storkovan denna vecka så så himla dåligt är det nog inte.
All mat o sprit, alla uthyrningar, kommunikationer mm.

För min del, som Visbybo, arbetslös kvinna har jag haft tid att ranta runt i innerstaden och se och höra och det är ännu några dagar kvar. Jag tycker det är intressant ur många aspekter. I morgon har jag några utvalda montrar jag ska besöka, LO och Nyföretagarna t ex. På söndag ska jag lyssna på Stefan Löfven i Almedalen.

Det finns som sagt många saker att lära i vimlet och det är unikt att vi gotlänningar får vara med, inte bara regionen eller politiskt aktiva. Vi andra vanliga gotlänningar får också vara med, det är bra. Dessutom slipper vi resa med båt eller flyg för att komma hit, vi har det hemma i stan.