Summa sidvisningar

måndag 30 januari 2023

Det går inte en dag utan att...

 Min pappa fick prostatacancer och under en tid gick det att hålla det i ett bra läge med mediciner, det gjordes ingen operation. Till slut gick det inte att hålla igen utan cancern vandrade vidare i kroppen och pappa blev sämre och sämre. Han bodde hemma och vi besökte honom så ofta vi kunde och såg att det blev svårt för honom och hans fru att klara vardagen.

De flesta dagar är till glädje mest hela dan men så kommer det som i skov dagar med bismak eller vad ska jag kalla det.

Idag var det en jättefin dag, sol o värme och vi cyklade till träningen maken o jag och gissa om jag var lycklig när min kropp klarade att springa på löpbandet. Har inte hänt sedan 2014.

Hemma igen åt vi en god lunch och det är ju fredag så en öl i solen på balkongen, härligt.

Sen kommer det som ett brev på posten. Läser i lokaltidningen om en man som lämnat över gården till barnbarnet och ja han är ju över nittio men han lever ännu...Så klumpigt och okänsligt skrivet.

Den här mannen är min far. Om han får leva blir han 95 i juni. Han växelbor på Äldreboendet i Hemse och hemma på gården men han har prostatacancer som vandrat vidare i kroppen. 

Samma boende som det i dagarna skrivs om i lokaltidningen, samma boende som får kritik för att personalen inte har utbildning i t ex palliativ vård.

Jag hade en bra dag men där sprack det.


Några veckor senare.

Min man och jag lånade flyttbil och flyttade pappas saker till boendet, nu ett fast boende. Det fungerar inte att vara hemma med trappor, hygien mm. Trots hemtjänst flera gånger om dan och kamera på natten. Pappa kan inte gå själv, funkar inte med rollator.

Nu fick han hyra ett rum med en säng. Med sig fick han en soffa, TV, soffbord och lite pryttlar som boendet kräver att de boende ska ha. T ex skur-mopp, sopborste, diskhandduk ja en massa prylar som min pappa aldrig mer i livet klarar att hantera.

Vi satte upp gardiner och möblerade så att det åtminstone skulle kännas lite ombonat. Pappa själv ligger i sin säng och orkar bara sitta upp kanske 10 minuter åt gången sen måste han ligga ner.

Min pappa är i livets slutskede, sen må andra tro annat men de ser inte fakta. De ser inte min sjuka åldrade pappa.

Den här veckan när vi och besökte honom i Hemse var märklig i mina ögon. Han har cancer och är 95 år, med morfin och annan medicin borde personalen förstå att han är muntorr. Jag gick till apoteket, i huset bredvid, och köpte medel mot muntorrhet. Då fick han lättare att prata, att göra sig förstådd. När vi varit hos honom en stund säger han att det gör ont på hans vänstra lårsida. Han drar ner byxorna och Där är ett stort sår och rodnad runtomkring precis vid lårbenshalsen, inte konstigt att det gör ont. Han ligger på samma sida hela tiden. De senaste månaderna har han tappat massor av vikt så han är mera ben än muskler. Det har ingen av personalen sett. En sköterska kommer och lägger om såret, hon kallar det för brännsår. Senare på lasarettets medicinavdelning får jag besked att det är liggsår, så som jag påpekade i Hemse.

Firandet av hans kommande födelsedag på restaurang ska vi inte tala om. Det tog ca 10 minuter så behövde han ligga ner. Att klä upp sig, åka färdtjänst, träffa massa folk och sen äta tre-rätters är så långt ifrån vad en man i livets slutskede klarar. Jag hittade en soffa och hade en filt i bilen så han fick sova och vila sin gamla trötta kropp. En sorglig tillställning.

I natt kördes han till Akuten på Visby Lasarett med smärtor i bröstet och andningsbesvär. De hade "jobbat med honom hela natten". När jag besökte honom på avdelningen på Medicin var han så trött, trött på att vara så sjuk, att ha ont och att ha så svårt att andas. Han hade ångest helt enkelt. Han vill ha ett slut. Hans medicinlista är lång och mycket handlar om nedstämdhet, ångest och kanske sorg.

Min pappa har haft ett långt och aktivt liv med arbete, familj och han har alltid varit igång. När så sjukdomen till sist tar överhanden så måste vi andra förstå det, han är ingen superman. Det har han faktiskt aldrig varit. Det är hans uppfostran och bakgrund som gjort honom till det han är. Man ska vara duktig och göra rätt för sig.

I det här läget behöver ingen vara duktig.



Jag hoppas du får somna in snart och slippa lida som du gör, att du får ro. Du har arbetat färdigt.

Två dagar senare skrivs pappa åter ut och ska mot sin vilja tillbaka till boendet i Hemse. Hans cancer går inte att bota det finns ingen medicin för det. Det enda nu är god omvårdnad och smärtlindring. Hans cancer har gått ut i ryggen och lymfkörtlarna och han är skör. Han äter inte mycket, lite yoghurt och sånt som är lätt att svälja. Sköterskan sa att han haft förstoppning, ganska vanligt på så sjuka patienter. Värken han haft när han kom in till lasarettet kommer från cancern i ryggen/skelettet och därmed blir det svårt att andas. Han har också ont i såret på sidan.

Jag hoppas verkligen att Attendo skärper sig och behandlar min pappa med respekt, det här är inte en nöjesresa han gör, det är hans sista dagar i ett långt liv.

Dagar och veckor går och jag besöker pappa så ofta det går. Var där och gratulerade dagen före hans 95-årsdag. Han var glad och lite lullig av medicinen men han var vid gott mod. 

Under helgen var vi på fastlandet med svärmor på kusinträff. 

När vi kom hem åkte vi till pappa igen och han blev så glad när vi kom. Han skojade och var lite som förr. Klockan var över tio på förmiddan när vi kom dit och då fick han komma upp och göra morgontoalett samt få kläder på sig. Tandvården kom och gav honom tips om borstning mm. Hon som jobbade var ensam på avdelningen. Vi stannade och var en andra hand över lunch och så tog vi med pappa ut på en kortare promenad. Han orkar inte mer än ca 10 minuter sen vill han ligga på sängen igen.

Det kändes så bra att han var relativt pigg och glad. Sen när vi ska gå ser han så ledsen ut men vi kan ju inte stanna. Livet är. Den 21 juni 2022. 

Gjorde en dörrskylt till pappa idag, den tar jag med nästa gång.


Köpte en bra sänglampa, med klämma, tyvärr funkade det inte så bra men det får vi ordna så det blir bra. Nu är det ljusa nätter men snart blir det mörkare och då behövs lampan. Pappa sa lite dovt, "ja jag hoppas jag är kvar i höst". Det hoppas jag med.

Denna dag kom vi till honom vid halv 12-tiden. Han låg ännu nerbäddad med pyjamas och han hade ont i urinblåsan. De hade bytt katetern men det hade blivit ett veck så det blev stopp. Systern tillkallades. Personal kom in och han skulle bli duschad men nu var det så nära lunch så nu är det bättre att vänta till efter maten. Hm.
Lunch i pyjamas.

Pappa var väldigt varm när vi kom, temp utomhus 32grader. Ett fönster stod lite öppet. Han bad mej raka honom och att starta fläkten som står på hans nattduksbord. Jag rakade honom och torkade ansiktet med vått papper. (Fanns inga små handdukar förutom de som redan används, mao nästa projekt) 
Har beställt namnlappar. Dörrskylten är på plats.
Lämnade kylskåpsmagneter och ett block så jag kan lämna meddelande till personalen( ev besökare) var jag finns om det är något.

Under sommaren har mina söner Martin och Erik varit här med sina familjer. Vi har hälsat på både far och mor till stor glädje för alla.



Är så glad att pappa känt igen oss vid besöken, det var endast idag som han sov och jag ville inte väcka honom. Personalen berättade läget och han är i livets slutskede och har inte ork längre.

Blev lite konfunderad när avdelningschefen kom in och sa att de ska installera IT i pappas rum. Varför då undrar jag, han har absolut ingen användning av det. Hon hade fått ett mail om det.
Rena idiotin. Ringde Gunbritt pappas fru och hon visste inget om det.

Det som skulle bli sista besöket blev kort, Pappa sov och jag ville inte väcka honom.

Ett par dagar senare ringer hans fru och berättar att nu är han död. Söndagen den 7/8 somnade han in för gott.
Tog avsked i Lasarettets avskedsrum, la ner vita rosor och ett personligt brev till pappa i kistan. Han var klädd i ljusa byxor, sina dansskor, rosa skjorta och en  lila väst. Gunbritt hade lagt dit bröllopsfoto och Ikoner. Det vara bara jag och Frank som var där och tog avsked. Det kändes bra att få göra detta i lugn och ro och det blev avsked mellan oss, far och dotter.

Så blev vi inbjudna till Hemse kyrka för de skulle deklarera att far hade gått bort i Hemse församling. Detta kändes så konstigt, han hade ju bara bott i Hemse bara ett par månader. Han var och förblir Väte-bo. Där ska han begravas med urna hos min farmor och farfar. Under högmässan hovrar militären med helikopter över kyrkan så hela tillställningen blir ett skämt, det är en stor beredskapsövning på Gotland och de har samlingsplats på Folkhögskolan mitt emot kyrkan. Pappa vill inte vara i Hemse, helt klart. 

Så var dagen inne för pappas begravning.
 Det blir komplicerat när barnen, två kvarvarande syskon inte känns vid varandra. Min syster har ju valt bort sin mamma men jag har mamma kvar. 
Men har min syster ingen mamma så har väl jag ingen syster. 
Detta är en helt annan intern historia, men den påverkar så klart i det stora hela.
Begravningen blev till det yttre en fin begravning. Hoppas att andra inte uppfattade den inre konflikten.
Pappa är nu begravd i Väte som han önskade, det spelades den musik han önskat och nu får det vara som det är.
Jag är så stolt över mina barn och barnbarn som visade respekt i denna sorgens stund. Och jag är så tillfreds med att jag tog avsked i lugn och ro vid kistan i lasarettets avskedsrum. Så tacksam för det. Det var min stund med pappa en sista gång.
När bouppteckningen blir klar så kan vi alla gå vidare. Tyvärr har något gjorts innan fars bortgång som inte känns ok för alla arvtagare så nästa blogg kanske förtäljer mera, vem vet.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar