Min pappa fick prostatacancer och under en tid gick det att hålla det i ett bra läge med mediciner, det gjordes ingen operation. Till slut gick det inte att hålla igen utan cancern vandrade vidare i kroppen och pappa blev sämre och sämre. Han bodde hemma och vi besökte honom så ofta vi kunde och såg att det blev svårt för honom och hans fru att klara vardagen.
De flesta dagar är till glädje mest hela dan men så kommer det som i skov dagar med bismak eller vad ska jag kalla det.
Idag var det en jättefin dag, sol o värme och vi cyklade till träningen maken o jag och gissa om jag var lycklig när min kropp klarade att springa på löpbandet. Har inte hänt sedan 2014.
Hemma igen åt vi en god lunch och det är ju fredag så en öl i solen på balkongen, härligt.
Sen kommer det som ett brev på posten. Läser i lokaltidningen om en man som lämnat över gården till barnbarnet och ja han är ju över nittio men han lever ännu...Så klumpigt och okänsligt skrivet.
Den här mannen är min far. Om han får leva blir han 95 i juni. Han växelbor på Äldreboendet i Hemse och hemma på gården men han har prostatacancer som vandrat vidare i kroppen.
Samma boende som det i dagarna skrivs om i lokaltidningen, samma boende som får kritik för att personalen inte har utbildning i t ex palliativ vård.
Jag hade en bra dag men där sprack det.
Några veckor senare.
Min man och jag lånade flyttbil och flyttade pappas saker till boendet, nu ett fast boende. Det fungerar inte att vara hemma med trappor, hygien mm. Trots hemtjänst flera gånger om dan och kamera på natten. Pappa kan inte gå själv, funkar inte med rollator.
Nu fick han hyra ett rum med en säng. Med sig fick han en soffa, TV, soffbord och lite pryttlar som boendet kräver att de boende ska ha. T ex skur-mopp, sopborste, diskhandduk ja en massa prylar som min pappa aldrig mer i livet klarar att hantera.
Vi satte upp gardiner och möblerade så att det åtminstone skulle kännas lite ombonat. Pappa själv ligger i sin säng och orkar bara sitta upp kanske 10 minuter åt gången sen måste han ligga ner.
Min pappa är i livets slutskede, sen må andra tro annat men de ser inte fakta. De ser inte min sjuka åldrade pappa.
Den här veckan när vi och besökte honom i Hemse var märklig i mina ögon. Han har cancer och är 95 år, med morfin och annan medicin borde personalen förstå att han är muntorr. Jag gick till apoteket, i huset bredvid, och köpte medel mot muntorrhet. Då fick han lättare att prata, att göra sig förstådd. När vi varit hos honom en stund säger han att det gör ont på hans vänstra lårsida. Han drar ner byxorna och Där är ett stort sår och rodnad runtomkring precis vid lårbenshalsen, inte konstigt att det gör ont. Han ligger på samma sida hela tiden. De senaste månaderna har han tappat massor av vikt så han är mera ben än muskler. Det har ingen av personalen sett. En sköterska kommer och lägger om såret, hon kallar det för brännsår. Senare på lasarettets medicinavdelning får jag besked att det är liggsår, så som jag påpekade i Hemse.
Firandet av hans kommande födelsedag på restaurang ska vi inte tala om. Det tog ca 10 minuter så behövde han ligga ner. Att klä upp sig, åka färdtjänst, träffa massa folk och sen äta tre-rätters är så långt ifrån vad en man i livets slutskede klarar. Jag hittade en soffa och hade en filt i bilen så han fick sova och vila sin gamla trötta kropp. En sorglig tillställning.
I natt kördes han till Akuten på Visby Lasarett med smärtor i bröstet och andningsbesvär. De hade "jobbat med honom hela natten". När jag besökte honom på avdelningen på Medicin var han så trött, trött på att vara så sjuk, att ha ont och att ha så svårt att andas. Han hade ångest helt enkelt. Han vill ha ett slut. Hans medicinlista är lång och mycket handlar om nedstämdhet, ångest och kanske sorg.
Min pappa har haft ett långt och aktivt liv med arbete, familj och han har alltid varit igång. När så sjukdomen till sist tar överhanden så måste vi andra förstå det, han är ingen superman. Det har han faktiskt aldrig varit. Det är hans uppfostran och bakgrund som gjort honom till det han är. Man ska vara duktig och göra rätt för sig.
I det här läget behöver ingen vara duktig.
Jag hoppas du får somna in snart och slippa lida som du gör, att du får ro. Du har arbetat färdigt.
Två dagar senare skrivs pappa åter ut och ska mot sin vilja tillbaka till boendet i Hemse. Hans cancer går inte att bota det finns ingen medicin för det. Det enda nu är god omvårdnad och smärtlindring. Hans cancer har gått ut i ryggen och lymfkörtlarna och han är skör. Han äter inte mycket, lite yoghurt och sånt som är lätt att svälja. Sköterskan sa att han haft förstoppning, ganska vanligt på så sjuka patienter. Värken han haft när han kom in till lasarettet kommer från cancern i ryggen/skelettet och därmed blir det svårt att andas. Han har också ont i såret på sidan.
Jag hoppas verkligen att Attendo skärper sig och behandlar min pappa med respekt, det här är inte en nöjesresa han gör, det är hans sista dagar i ett långt liv.
Dagar och veckor går och jag besöker pappa så ofta det går. Var där och gratulerade dagen före hans 95-årsdag. Han var glad och lite lullig av medicinen men han var vid gott mod.
Under helgen var vi på fastlandet med svärmor på kusinträff.
När vi kom hem åkte vi till pappa igen och han blev så glad när vi kom. Han skojade och var lite som förr. Klockan var över tio på förmiddan när vi kom dit och då fick han komma upp och göra morgontoalett samt få kläder på sig. Tandvården kom och gav honom tips om borstning mm. Hon som jobbade var ensam på avdelningen. Vi stannade och var en andra hand över lunch och så tog vi med pappa ut på en kortare promenad. Han orkar inte mer än ca 10 minuter sen vill han ligga på sängen igen.
Det kändes så bra att han var relativt pigg och glad. Sen när vi ska gå ser han så ledsen ut men vi kan ju inte stanna. Livet är. Den 21 juni 2022.
Gjorde en dörrskylt till pappa idag, den tar jag med nästa gång.