Till minne av Gunn och Erland

Det har gått fem år sedan först Erland den 9/4 
och kort därefter Gunn den 25/4 gick bort.
De dog i april och begravdes i maj. Alla berörda familjer hamnade i kaos. Föräldrar, syskon, barn och barnbarn. Alla skulle ta hand om sin chock och sorg. Jag kan idag tycka att det var vidrigt.
Idag vill jag minnas, inte bara idag så klart men jag vill skriva detta som en sorts milstolpe på vägen, hur det är för mig. Inte en chans att jag vet hur de andra anhöriga känner det, vi har så olika minnen med Gunn och Erland. Sorgen går aldrig bort, men mina sorgbollar* kommer inte lika ofta. Nu är det lättare att prata och skoja om allt roligt vi haft, saknaden kommer självklart i olika sammanhang. Det händer ju saker hela tiden som på ett eller annat sätt berör.

Min egen lilla syskonhörna.

Gunn var min storasyster på alla sätt och vis. Hon bestämde och tyckte det var bra att ha en lillasyster som förkläde, ibland. Ni i min ålder fattar vad jag menar. Andra gånger var det jobbigt osv. 

Jag tror inte Gunn såg mig som likvärdig förrän vi fick barn, där låg jag före henne med ett halvt år och då frågade hon mig om det ena eller andra med barnskötsel. Efter det har vi haft en massa roligt tillsammans med familjerna eller bara på tu man hand. Jag flyttade till fastlandet men vi höll kontakt hela tiden och träffades på semestrar och lov. Jag skrev en sång till min syster.

På senare år sen jag flyttade hem till Gotland igen såg hon till att jag träffade min man*, ja det är 25 år sedan, 25 fina år. Det har jag Gunn att tacka för. 

Vi bodde inte så långt ifrån varandra och träffades ofta spontant, tog en fika eller strosade ner på Stortorget och tog en öl. Inte sällan slutade kvällen på Munken. Vi firade midsomrar, påsk och födelsedagar, vi drack tequila och bubbel och hade så roligt. Vi plockade ramslök och pratade om ditten o datten som systrar gör. Fan va jag saknar min syster. Vi saknar Gunn, Jag, Frank o Frida, vi var the dream team.

Sista tiden när sjukdomen kom satt jag hos henne när hon fick dropp, gång efter gång. Varje gång hoppades vi att det skulle bli bra. Trots operation och cellgifter i flera år, nej det tog slut. 

Min fina syster tog slut. Cancer är en jävla sjukdom.

Erland, Erland var min storebror, två år yngre än Gunn. Jag var eller hur ska jag skriva, är två år yngre än Erland. Vi döptes i samma dopvatten hemma vid Rovalds i Väte. Prästen "välsignade vårt hem" samtidigt för "detta var hans sista förrättning".

Erland var en perfekt storebror. Han tog med mej på allt möjligt, jag fick vara barlast på hans hembyggda snöplog, eller harv eller bara som sällskap i EPA-traktorn. Vi gjorde så mycket tillsamman och han fanns alltid där på nåt betryggande vis. Vi väntade på skolbussen, vi var på skoldanser, vi var på bygdegårdsdanser, på Logen och vi hängde i Hejde-gänget. Det är sådana minnen som är så fina.

Han var så glad över sina danser som han anordnade i Hejde bygdegård tillsammans med sonen Magnus, då hade han riktigt roligt.

Att sitta på en traktor från fem års ålder och inte få utvecklas yrkesmässigt till det han egentligen ville det var nog svårast de sista åren. Jordbruket förändrades och hans gebit försvann mer och mer.

Erland och jag kunde sitta  timmar och prata om allt möjligt och trots hans tuffa sida utåt så var han en känslig och älskvärd person. Han satte inte sig själv först när det verkligen gällde.

Det som är mest sorgligt är att Erland inte fick bli pensionär och få ha det gott. Kroppen sa ifrån och pang så var det slut. Min fine bror tog slut. Han finns inte mer. Jag saknar honom så.

Erland i första klass, Väte skola.

Min enda tröst i det hela är att jag hoppas de ses nu Gunn och Erland och dricker paraplydrinkar tillsammans. Att de vakar över sina fina barn och barnbarn.

Mårbacka pelargoner, jag fick skott av Gunn och i sorgen blev det överväldigande, jag sparade massor av skott men till slut tog jag bort alla, de tog över så nu är bilderna det jag har kvar av Gunns pelargoner.

Här är Gunn och Erland hemma vid Rovalds i Väte på sina trehjulingar på 50-talet och färgbilden är också från Rovalds men 1975.

*Gunn såg till att jag kom och sjöng på Franks 40-årskalas, då blev vi ett par och på den vägen är det.

 Tack Gunn om jag inte sagt det förut.

*Sorgboll är när gråten börjar rulla i magen och sen går via hjärtat och upp i tårkanalen, den går inte att stoppa och det är nog bara bra att den får rulla på. Det är min erfarenhet. Med tiden rullar bara vid vissa tillfällen. Som ikväll.

En ovanlig dag, idag ...

 12 mars 2022

En dag som alla andra...

Nej så är det ju inte för ingen dag är som alla andra dagar. Denna dag för 37 år sedan födde jag en son, det sista barnet av fyra. 1985 var jag 29 år. När jag var 37 var han 8 år. 

Hans pappa och jag spelade 500 i godan ro innan värkarna kom i gång. På Eksjö Lasarett. Jo jo och ut kom en stor sork.

Vi har ingen kontakt idag. Sorgligt.

Vi gör alla våra val. Inte mitt val dock.

Min far blir 95 i juni om Gud vill och träskorna håller som man säger. Han har prostatacancer, spridd, så det är kanske inte den bästa prognosen.

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och med mor som kom hit som krigsbarn och en morbror som dog i förra kriget så kommer det närmare än jag kunnat ana. Min mor som kom hit som finländsk krigsbarn, har överlevt traumat runt kriget, hon är ensam kvar av 12 syskon, två av hennes 4 barn är avlidna och en har sagt upp kontakten sen länge. Ändå kämpar hon på med sin finska sisu.

Det är oroliga tider, fruktansvärt oroligt. Det kändes kusligt att se på nyheterna när pansarvagnar kom till Visby, på riktigt.

I min släktforskning (pensionärshobby) gjorde jag även en DNA-test och där finns en Knutas i min nära släkt. Har numera frenetiskt börjat studera Svenskbybornas liv och bakgrund. Följer

 det som händer via Svenskbybornas Facebook-sida.

Som gotländska har jag hört hela min uppväxt om att Ryssen kan komma, vi hade ju många regementen och alltid militärer här. Det kändes alltid tryggt. Sen var det någon smart jävel som la ner alltihop. Nu har det fått en besk, sur bismak.

Med all skit som händer runt i mitt liv känns det som jag vill bli gerillasoldat. Jag vill slåss för rättvisa, frihet och fred. Jag har inget att förlora.

Vi har knappt passerat en pandemi av guds nåde, hela världen, hela världen drabbades. Helt otänkbart för något år sedan.

Idag planterade jag blommor i mina balkonglådor, det kändes inte som vanligt. Ingen riktig glädje liksom.

Den här våren blir inte som vanligt. Pandemi har vi klarat av men krig det vete fan.

Hur fort allt kan förändras. Hur mycket som var så stort blir till skitsaker helt plötsligt. Eller tvärtom.

Under Pandemin florerade en massa konspirationsteorier så jag hittade på en egen: I Vaccinet har man planterat in något som gör att 2023 blir vi alla "Flower Power, Love Peace and Understanding" och hela världen mår bra och älskar varandra.

Nu kan jag fundera lite om det inte stämmer för så många länder är ju överens, bara Putin är emot och han valde ju  sitt eget vaccin. Han är inte med i vår känsla. Ok Brasilien o Kina och några knepiga stater till är inte på min idé.

 

Om det var så enkelt.

Hur det än är så har jag inte glömt min son som fyller år idag, han finns i mitt hjärta och jag finns här när han vill hem igen. Jag träffar många här hemma som saknar honom, skolkamrater, arbetskamrater, syskon och syskonbarn. Vi gör våra val som sagt. Vi älskar dig Albert, så du vet.