Summa sidvisningar

onsdag 7 april 2021

 

Lite av varje


På vår toa händer det saker. Barnet (44år) blir aldrig vuxet eller vad ska man tro. 

Jag älskar när det sker.


Har alltid en ordentlig stapel med toapapper, hade det Innan Corona. Själv är jag 17 toarullar hög. Härligt att det skapar kreativa tankar.


Gott till helgen



Har en god vän som hör av sig till storhelgerna och har Gotlandsdricka, han levererar alltid god dricku och vi är så glada för det. Det som jag uppskattar mest är nog ändå att han tänker på oss och att vi har kontakt. Det är fint.


Clara, fina Clara



Snodde bilden från nätet men Oj vad denna tjej har mycket att ge. Hon "behöver inte dej" men många behöver henne. Hon har satt ner klacken för så många och det är så starkt. Clara är en sån härlig förebild för så många och jag önskar Clara all lycka o framgång som man bara kan få.
Hennes framgång gör att tårarna rinner, varje gång jag hör eller talar om henne så det händer nåt speciellt, Clara Klingenström, det vill jag lova. Du berör!



Att hantera minnena




Någonstans, någon gång i livet sker förändringar. Det gäller ju att vara med bara och inte bli tagen på sängen. Det gäller att vara klarsynt och se framåt. Men barndomen sitter starkt i minnet och barndomshemmet i synnerhet. Förändringar är oundvikligt men vissa saker är också heliga. Mina minnen från Rovalds i Väte kan ingen ta ifrån mig, så är det. Det var här mitt liv började, här jag växte upp med Gunn och Erland, med mina lekkamrater, mina grannar, mina klasskamrater. Här byggde jag mina kojor, här hade jag födelsedagskalas och jag lärde mig cykla. Vi slaktade grisar o höns, ja vi gjorde allt som man gjorde på landet.
Nu är det förbi och det är bara att bita ihop. Jag har i alla fall fina minnen och det är jag glad för.




Tänder ljusen för mina syskon och undrar vad de tänker.



Gonatt!!



    

tisdag 30 mars 2021





Att släppa taget.


Det går mot vår och april står på tur. 
För fyra år sedan skulle vi åka till Stockholm, min man, dotter och barnbarnen och bo på hotell. Vi skulle ha det mysigt och vara lediga tillsammans, barnbarnens första hotellvistelse. Bara några dagar innan avresan kom så det hemska terrordådet på Drottninggatan.
Vi tänkte att våldet ska inte hindra oss, vi åker ändå. Men två dagar senare hände något som förändrade allt och världen och tiden stannade i vår familj. Erland, min storebror, dog. Vi stannade hemma och sexton dagar senare dog min storasyster Gunn. Två avsked, två begravningar och ingen kunde ta in vad som hänt.
Det är fyra år sedan och sorgen och saknaden är så stor.
Jag lärde mig att det känns skönt när någon säger "Jag beklagar sorgen", 
de orden betyder så mycket och är raka och värdiga.

Jag har så många fina och roliga minnen och jag försöker att ha mina syskon på ett slags behörigt avstånd. Jag vill inte fastna i det sorgliga utan gå vidare och minnas det glada och allt de betytt för mig, de fanns ju i hela mitt liv fram till april 2017.

Min storasyster💖

Av Gunn fick jag en gång ett skott av Mårbackapelargon och en Tulpanpelargon. Det blev så viktigt för mig att hålla liv i dessa efter att Gunn gick bort
så, jag lyckades få dom att blomma år efter år. Jag tog skott och det blev fler och fler och jag gav bort flera stycken.


 Men 2020 blev jag så envist snuvig och det gick aldrig över så jag tänkte att jag var allergisk och slängde Alla pelargoner. Bor i lägenhet och hade alla krukor i lägenheten. Men snuvan gick inte över, det var jag inte pelargonerna. I mitt undermedvetna tror jag att det var istället för att rensa garderoben som man gör när en anhörig gått bort. Jag behövde helt enkelt släppa taget, Gunn måste få bli fri och hon ha det bra. Jag har massor av foton av alla fina pelargoner och Gunn finns i mitt hjärta så klart. 
På senare år brukade vi ta en öl på Stortorget och ibland dansade vi på Munken, i vinylbaren. Vi firade midsommar på Paviljongsplan med bubbel o jordgubbar, Gunn, Frida o barnen, Frank o jag.
Vi hade provsmakning av julmaten och vi drack Tequila vid påsk.
Sen tog din sjukdom mer och mer av dig och från oss, jävla cancer.
Fina Gunn som jag saknar så. Vi saknar dig så.

Min storebror💖

Erland, Han fanns alltid där, han var en riktig brorsa. Alla min flyttlass, från Upplands Väsby , och några år senare till Sävsjö, hela Fina Saker från magasinet i Klinte. Min första bil Amazoncombin köpte jag av honom och sen den ljusblåa Amazonen. Min första (och enda) moped var han inblandad i.
Alla gånger vi åkt till både skoldanser och sen bygdegårdsdanserna. Sen anordnade han sina egna danser i Hejde och han älskade att göra sånt. 
När vi behövde få tag på ved, då fanns Erland där.
När jag blev utsatt för rånet 2007 och hela vår privata ekonomi rasade, GEAB stängde av elen i huset, då kom Erland med el aggregatet. Det var guld värt.
Det finns så många fler minnen från barndomen och skolan och Hejdegänget, 
Erland har alltid funnits där.
Jag känner också en stor respekt för det jobb han gjorde, han var den bäste!

Jag önskar idag att jag gjort mer för honom.

Bäste brorsan, jag saknar våra långa samtal om allt och ingenting, jag saknar dig så! Och min franska bil, C3, har inte haft nåt elfel ännu😉


Å sen då

Jaa, hur blev den sen. Det blev tomt. 
Men istället för pelargoner har jag sått frön, paprika, tagetes, tomat, gurka, dill mm mm.
Det kom en pandemi.
Istället för att som pensionär få träffa barn o barnbarn tar våra föräldrar största uppmärksamheten.
Funderar på att sälja gitarren, har tappat bort spelglädjen.
Vart tog Mitt liv vägen, kan jag undra ibland.

Å jag hörde ett uttryck på radion en dag:
 "Har du inget gott att säga om de döda då kan du hålla käft". 
Det var ett ett jävla bra uttryck tycker jag.

Nu är det framåt som gäller, att hedra deras minne och att släppa taget. Jag hoppas de har det bra, dricker paraplydrinkar någonstans och har koll på sina barn o barnbarn, det är det jag önskar för mina fina syskon.


Glad Påsk!

tisdag 11 juni 2019

Nu är jag pensionär, en glad sån.

De senaste fem åren har jag arbetat i hemtjänst, 75%, det var vad jag fick och det var vad jag orkade med i min ålder. Det har varit fem lärorika år i yrket men också under tiden privat. Det har hänt en massa saker och en del vill jag aldrig vara med om igen om jag får välja. Medan det finns mycket som varit jätteroligt och angenämt och som jag gärna gör om.

Valde att gå i pension lite tidigare för att det inte är värt att ta helt slut och ekonomiskt gör det så lite skillnad på en redan fattig. Med två pensionssystem är jag redan en förlorare. Nu ser jag hellre på livskvalité där hälsa och gott mod går först.

Förra sommaren tog jag slut, min kropp gjorde uppror och sa ifrån. Jobbet, sorgerna och allt som hänt blev bara för mycket. Tog kontakt med vårdcentralen och direkt blev det fullt ös. Sjukskriven och medicin, samtal av olika slag, stresskurs och rehab, ja det var riktigt tryggt att landa i vården ska jag säga. Problemet var arbetsgivare och försäkringskassan men det ordnade sig till slut med hjälp av duktig personal på vårdcentralen. Vilken arbetsgivare bryr sig om att rehabilitera tillbaka sin personal utan krångel?
Här någonstans började jag tänka att det kanske var dags för pension. Varför strida och bråka när det ändå inte är mitt bästa som gäller till syven och sist, hur bra det än låter från FK eller arbetsgivare.
I min ålder fanns det ett val, jag kunde faktiskt trappa ner jobbet och sedan gå i pension. Sagt och gjort. Som av en händelse hittade jag en skrivarkurs på distans, halvtid. Tog tjänstledigt så jag jobbade 50% och pluggade 50%. Gjorde skrivarkursen utan CSN så klart, är ju för gammal, men det  var ett fint/smart sätt att trappa ner jobbet och samtidigt vänja sig vid sämre ekonomi. Pensionen gör ingen rik vad jag har sett så långt. Skrivandet gav ett annat fokus, från det stressiga jobbet och det gav terapeutisk hjälp. Rekommenderar den lösningen.

När skrivarkursen var slut började mitt nya liv som pensionär och det kändes bara bra.

Nu har jag fullt upp med att hitta mina surt förvärvade tjänstepensioner och framåt jul vet jag kanske hur mina närmaste fem år ser ut ekonomiskt, det är lite att ordna med. Men man lär så länge man lever. Jag har ju haft många arbetsgivare i mina dar så...Med lite Excel-tabeller så får jag väl koll på läget.

Det är det här jag vill vara med om, det jag vill ha i mitt hjärta. Tiden med barn och barnbarn. Här har vi efterfest i husbilen, barnbarnen vill ha efterfest i husbilen med farmor/mommo o moffa. Numera kallas jag Formor, de tyckte det var lättare med ett namn. Morfar är moffa. Snart är de vuxna och utflugna i världen och jag är för gammal och trött för att hänga med. Så det är nu jag vill leva och nu jag vill finnas för dom. 

När jag ser tillbaka på mitt liv känns det som om jag hela tiden fått gå i försvar för det jag gjort, defensivt spel, men nu får det vara nog. Jag spelar numera offensivt och nu går jag på med tacklingar och fan den som står i vägen.

Jag skäms inte för min bakgrund eller mina föräldrar, jag behöver inte be om ursäkt för nåt.
Jag har gillat Hammarby sedan 1975 då jag flyttade till Upplands Väsby och det skäms jag inte för. Bara det💁!

Som pensionär känner jag mig precis som vanligt och allt det där jag tänkte att jag skulle göra, det är efter en månad snart klart så vad jag ska göra nu det är att terrorisera barnen💗 och att finnas där för mina föräldrar.

Nej, det låter för tråkigt och knasigt. Jag drar med gubben på kryssningar och kortare utflykter så vi kan få ha det lite gott och roligt. Fan vi har jobbat i så många år och kört på ungar, lagat mat och hej och hå, nu är det vår tid en stund att göra vad vi vill och ha det bra. Så det så.
Våra föräldrar är ännu pigga och klarar det mesta och barnen har det bättre ställt än oss. 
Nu tar vi plats på planen och spelar offensivt, vi lägger oss inte platt, vi tar plats och hälsar på där vi är välkomna.

Se upp vi kanske kommer och hälsar på!




onsdag 20 februari 2019

Det var ett tag sedan

Har under året som gått funderat ganska mycket på det ena och det andra.

Fem år har gått sedan jag började jobba inom hemtjänsten. Det har varit fem intressanta år, jobbiga men intressanta år. Nu har jag sagt upp mig och ansökt om pension helt enkelt för att nu får det vara nog.
Gick in i, eller nästan in i väggen, men hann stoppa i tid och detta gav mig en stunds tid för eftertanke, tack o lov.
Som en blixt osv kom detta med att gå en skrivarkurs. Tack så mycket, för nu har jag hittat tillbaka till mitt skrivande igen.  Drog ner på arbetstiden och började kursen. Helt rätt för mig. Nu skriver jag det som ingår i kursen men även mitt egna skrivande har kommit igång.
Skriver och trappar ner inom hemtjänstjobbet.

Det jag lärt mig under tiden inom hemtjänsten är hur viktigt det är med respekten för varandra, att respektera andras liv och leverne.

I vårt yrke går vi in i andras hem och där är det deras regler som gäller, det är deras porslin, deras lakan, deras vanor som gäller. Det gäller att vara så lyhörd som man bara kan, att kunna absorbera varenda känsla som uttrycks.

Viktigast av allt är att vi skickar rätt personer dit, in i varje människas egna hem. Vi som kommer dit ska ge trygghet och lugn och god omvårdnad.

Någonstans blev nya regler, minuter, personalbrist, omorganisation för mycket för mig. Jag räcker inte till. Men besluten uppifrån är inte mina så ansvaret ligger inte på mig.
Jag har älskat varje besök jag gjort, varje livshistoria jag hört, det kan ingen ta ifrån mig. Erfarenheten och minnena kommer för alltid att följa mig. Att jobba inom hemtjänst kräver utbildning som undersköterska, men i praktiken är det så mycket mer, så mycket mer som aldrig nämns. Det borde vara en särskild utbildning för hemtjänstpersonal.
Någonstans hoppas jag att beslutsfattare får den insikten också, på riktigt.

söndag 10 juni 2018

Livet går vidare

Det är två djupa hål i mitt liv, mina i tid närmaste syskon är borta. Orimligt, ännu känns det orimligt efter ett år. Sorgbollen rullar ännu från maggropen och upp tills tårarna och gråten kommer. Man talar om sorgeåret,  här blir det två år känns det som.
Sen kan det då hända andra saker,  andra relationer som jag blir då jävla trött på att tampas med så: hellre) offerkofta) än bitterfitta, rent ut sagt och du vet vem du är. sluta förstör min familj!!!
Till alla andra kram jag älskar er!!!

torsdag 18 maj 2017

Det mest orimliga i mitt liv har hänt

Ett år har gått...
och inget, nästan inget är sig likt.

Senaste inlägget jag skrev var i maj förra året, allt var ok, läget så där ganska under kontroll. Kändes ganska bra att sitta på hamnen och ta en öl och filosofera lite. Så som det ska vara i livet.

Nu ett år senare har jag sorg, dubbel sorg. Orimligt, ett ord som dyker upp i mitt huvud hela tiden. Det är orimligt. En bror och en syster är borta, en väldigt snabbt och den andra efter lång tids sjukdom.
Men det spelar ingen som helst roll hur de dog, de är borta och det finns ingen återvändo. Det var sexton dagar mellan och vi är många som är trasiga nu. Barn, föräldrar, sambo, syskon, barnbarn, svågrar, svägerskor, vänner, arbetskamrater, grannar m fl.
Jag har förlorat två syskon och kan bara tala för mig och hur jag ska klara att gå vidare, ett sätt för mig är att skriva.
Det gör så jävla ont och jag gråter. Känslan är som att bli amputerad. En kroppsdel slets bort och den andra sågades sakta, sakta bort. Mina båda äldre syskon som funnits där hela mitt liv är borta, vi har grälat och bråkat men också gjort så mycket roligt tillsammans, nu är de inte här längre. Orimligt.
De gick bort i april och begravdes i maj.
Nu efter allt så kommer sorgen och pö om pö fattar jag vad som egentligen hänt. Jag har varit med och sett, sagt hej då på dödsbäddarna men ändå är det så overkligt och orimligt.
Begravningar, blommor, tårar och allt som tillhör har varit som en film, det har varit för mycket att ta in.
Det känns som om jag har en stor tung volangkjol av sorg omkring mig, det känns ensamt.
Just nu är jag inte stark, saknaden är så stor och va fan fick de inte leva för, de hade så mycket kvar att ge och få.
Det är så många tankar som kommer, jag ser rapsen blomma eller Mårbacka pelargoner eller ja det finns minnen överallt och nån gång längre fram kommer det att bli leende och glada minnen men just nu blir det bara tårar. Nu måste jag igenom en jävla tung passage.

Solen kommer att stiga men just nu är det tungt som det måste få vara.
Skulle det vara enkelt då vore inte livet mycket värt.











fredag 20 maj 2016

Egen tid ger inre frid

Sitter med en öl i solen på en uteservering i Visby hamn. Så jävla skönt. Har en ledig dag och ska jobba i helgen så, jag unnar mig egen tid. Egen fri tid.
Härligt att vara mitt i försommarvimlet. Båtar kommer och går, resande kommer och går. Den där sköna pulsen som bara finns sommarsäsongen är så häftig. Nu anlöper nya Gotlandsbåten, en välkommen ny bild i hamnen.
Men det är alltid något nytt när sommaren drar igång. Nya butiker, restauranger och hur blir det med skottkärran i år, de med blommor som flyttades runt i stan. De var ett fint inslag i stadsbilden.
Har det gott i solen så det blir en öl till.

Ha de gott, alla!!