Summa sidvisningar

tisdag 11 juni 2019

Nu är jag pensionär, en glad sån.

De senaste fem åren har jag arbetat i hemtjänst, 75%, det var vad jag fick och det var vad jag orkade med i min ålder. Det har varit fem lärorika år i yrket men också under tiden privat. Det har hänt en massa saker och en del vill jag aldrig vara med om igen om jag får välja. Medan det finns mycket som varit jätteroligt och angenämt och som jag gärna gör om.

Valde att gå i pension lite tidigare för att det inte är värt att ta helt slut och ekonomiskt gör det så lite skillnad på en redan fattig. Med två pensionssystem är jag redan en förlorare. Nu ser jag hellre på livskvalité där hälsa och gott mod går först.

Förra sommaren tog jag slut, min kropp gjorde uppror och sa ifrån. Jobbet, sorgerna och allt som hänt blev bara för mycket. Tog kontakt med vårdcentralen och direkt blev det fullt ös. Sjukskriven och medicin, samtal av olika slag, stresskurs och rehab, ja det var riktigt tryggt att landa i vården ska jag säga. Problemet var arbetsgivare och försäkringskassan men det ordnade sig till slut med hjälp av duktig personal på vårdcentralen. Vilken arbetsgivare bryr sig om att rehabilitera tillbaka sin personal utan krångel?
Här någonstans började jag tänka att det kanske var dags för pension. Varför strida och bråka när det ändå inte är mitt bästa som gäller till syven och sist, hur bra det än låter från FK eller arbetsgivare.
I min ålder fanns det ett val, jag kunde faktiskt trappa ner jobbet och sedan gå i pension. Sagt och gjort. Som av en händelse hittade jag en skrivarkurs på distans, halvtid. Tog tjänstledigt så jag jobbade 50% och pluggade 50%. Gjorde skrivarkursen utan CSN så klart, är ju för gammal, men det  var ett fint/smart sätt att trappa ner jobbet och samtidigt vänja sig vid sämre ekonomi. Pensionen gör ingen rik vad jag har sett så långt. Skrivandet gav ett annat fokus, från det stressiga jobbet och det gav terapeutisk hjälp. Rekommenderar den lösningen.

När skrivarkursen var slut började mitt nya liv som pensionär och det kändes bara bra.

Nu har jag fullt upp med att hitta mina surt förvärvade tjänstepensioner och framåt jul vet jag kanske hur mina närmaste fem år ser ut ekonomiskt, det är lite att ordna med. Men man lär så länge man lever. Jag har ju haft många arbetsgivare i mina dar så...Med lite Excel-tabeller så får jag väl koll på läget.

Det är det här jag vill vara med om, det jag vill ha i mitt hjärta. Tiden med barn och barnbarn. Här har vi efterfest i husbilen, barnbarnen vill ha efterfest i husbilen med farmor/mommo o moffa. Numera kallas jag Formor, de tyckte det var lättare med ett namn. Morfar är moffa. Snart är de vuxna och utflugna i världen och jag är för gammal och trött för att hänga med. Så det är nu jag vill leva och nu jag vill finnas för dom. 

När jag ser tillbaka på mitt liv känns det som om jag hela tiden fått gå i försvar för det jag gjort, defensivt spel, men nu får det vara nog. Jag spelar numera offensivt och nu går jag på med tacklingar och fan den som står i vägen.

Jag skäms inte för min bakgrund eller mina föräldrar, jag behöver inte be om ursäkt för nåt.
Jag har gillat Hammarby sedan 1975 då jag flyttade till Upplands Väsby och det skäms jag inte för. Bara det💁!

Som pensionär känner jag mig precis som vanligt och allt det där jag tänkte att jag skulle göra, det är efter en månad snart klart så vad jag ska göra nu det är att terrorisera barnen💗 och att finnas där för mina föräldrar.

Nej, det låter för tråkigt och knasigt. Jag drar med gubben på kryssningar och kortare utflykter så vi kan få ha det lite gott och roligt. Fan vi har jobbat i så många år och kört på ungar, lagat mat och hej och hå, nu är det vår tid en stund att göra vad vi vill och ha det bra. Så det så.
Våra föräldrar är ännu pigga och klarar det mesta och barnen har det bättre ställt än oss. 
Nu tar vi plats på planen och spelar offensivt, vi lägger oss inte platt, vi tar plats och hälsar på där vi är välkomna.

Se upp vi kanske kommer och hälsar på!




onsdag 20 februari 2019

Det var ett tag sedan

Har under året som gått funderat ganska mycket på det ena och det andra.

Fem år har gått sedan jag började jobba inom hemtjänsten. Det har varit fem intressanta år, jobbiga men intressanta år. Nu har jag sagt upp mig och ansökt om pension helt enkelt för att nu får det vara nog.
Gick in i, eller nästan in i väggen, men hann stoppa i tid och detta gav mig en stunds tid för eftertanke, tack o lov.
Som en blixt osv kom detta med att gå en skrivarkurs. Tack så mycket, för nu har jag hittat tillbaka till mitt skrivande igen.  Drog ner på arbetstiden och började kursen. Helt rätt för mig. Nu skriver jag det som ingår i kursen men även mitt egna skrivande har kommit igång.
Skriver och trappar ner inom hemtjänstjobbet.

Det jag lärt mig under tiden inom hemtjänsten är hur viktigt det är med respekten för varandra, att respektera andras liv och leverne.

I vårt yrke går vi in i andras hem och där är det deras regler som gäller, det är deras porslin, deras lakan, deras vanor som gäller. Det gäller att vara så lyhörd som man bara kan, att kunna absorbera varenda känsla som uttrycks.

Viktigast av allt är att vi skickar rätt personer dit, in i varje människas egna hem. Vi som kommer dit ska ge trygghet och lugn och god omvårdnad.

Någonstans blev nya regler, minuter, personalbrist, omorganisation för mycket för mig. Jag räcker inte till. Men besluten uppifrån är inte mina så ansvaret ligger inte på mig.
Jag har älskat varje besök jag gjort, varje livshistoria jag hört, det kan ingen ta ifrån mig. Erfarenheten och minnena kommer för alltid att följa mig. Att jobba inom hemtjänst kräver utbildning som undersköterska, men i praktiken är det så mycket mer, så mycket mer som aldrig nämns. Det borde vara en särskild utbildning för hemtjänstpersonal.
Någonstans hoppas jag att beslutsfattare får den insikten också, på riktigt.

söndag 10 juni 2018

Livet går vidare

Det är två djupa hål i mitt liv, mina i tid närmaste syskon är borta. Orimligt, ännu känns det orimligt efter ett år. Sorgbollen rullar ännu från maggropen och upp tills tårarna och gråten kommer. Man talar om sorgeåret,  här blir det två år känns det som.
Sen kan det då hända andra saker,  andra relationer som jag blir då jävla trött på att tampas med så: hellre) offerkofta) än bitterfitta, rent ut sagt och du vet vem du är. sluta förstör min familj!!!
Till alla andra kram jag älskar er!!!

torsdag 18 maj 2017

Det mest orimliga i mitt liv har hänt

Ett år har gått...
och inget, nästan inget är sig likt.

Senaste inlägget jag skrev var i maj förra året, allt var ok, läget så där ganska under kontroll. Kändes ganska bra att sitta på hamnen och ta en öl och filosofera lite. Så som det ska vara i livet.

Nu ett år senare har jag sorg, dubbel sorg. Orimligt, ett ord som dyker upp i mitt huvud hela tiden. Det är orimligt. En bror och en syster är borta, en väldigt snabbt och den andra efter lång tids sjukdom.
Men det spelar ingen som helst roll hur de dog, de är borta och det finns ingen återvändo. Det var sexton dagar mellan och vi är många som är trasiga nu. Barn, föräldrar, sambo, syskon, barnbarn, svågrar, svägerskor, vänner, arbetskamrater, grannar m fl.
Jag har förlorat två syskon och kan bara tala för mig och hur jag ska klara att gå vidare, ett sätt för mig är att skriva.
Det gör så jävla ont och jag gråter. Känslan är som att bli amputerad. En kroppsdel slets bort och den andra sågades sakta, sakta bort. Mina båda äldre syskon som funnits där hela mitt liv är borta, vi har grälat och bråkat men också gjort så mycket roligt tillsammans, nu är de inte här längre. Orimligt.
De gick bort i april och begravdes i maj.
Nu efter allt så kommer sorgen och pö om pö fattar jag vad som egentligen hänt. Jag har varit med och sett, sagt hej då på dödsbäddarna men ändå är det så overkligt och orimligt.
Begravningar, blommor, tårar och allt som tillhör har varit som en film, det har varit för mycket att ta in.
Det känns som om jag har en stor tung volangkjol av sorg omkring mig, det känns ensamt.
Just nu är jag inte stark, saknaden är så stor och va fan fick de inte leva för, de hade så mycket kvar att ge och få.
Det är så många tankar som kommer, jag ser rapsen blomma eller Mårbacka pelargoner eller ja det finns minnen överallt och nån gång längre fram kommer det att bli leende och glada minnen men just nu blir det bara tårar. Nu måste jag igenom en jävla tung passage.

Solen kommer att stiga men just nu är det tungt som det måste få vara.
Skulle det vara enkelt då vore inte livet mycket värt.











fredag 20 maj 2016

Egen tid ger inre frid

Sitter med en öl i solen på en uteservering i Visby hamn. Så jävla skönt. Har en ledig dag och ska jobba i helgen så, jag unnar mig egen tid. Egen fri tid.
Härligt att vara mitt i försommarvimlet. Båtar kommer och går, resande kommer och går. Den där sköna pulsen som bara finns sommarsäsongen är så häftig. Nu anlöper nya Gotlandsbåten, en välkommen ny bild i hamnen.
Men det är alltid något nytt när sommaren drar igång. Nya butiker, restauranger och hur blir det med skottkärran i år, de med blommor som flyttades runt i stan. De var ett fint inslag i stadsbilden.
Har det gott i solen så det blir en öl till.

Ha de gott, alla!!

söndag 25 januari 2015

Jösses vad tiden går fort...

när man har roligt.
Sitter ikväll och lyssnar på Brad -min bäste vän- Paisley, och har äntligen fått lite skrivarlust igen.
Det är snart ett år sedan jag bloggade, usch vad tiden försvann snabbt.
2014 försvann snabbt som ögat och det är bra på ett vis men så klart tråkigt för allt jag skulle hunnit med.
2014 var året som började med att jag var arbetslös men sedan våren jobbar jag med hemtjänst som timvikarie.
2014 var året som började med flera besök på onkologen som nära anhörig men där behandlingen gjort nytta och det ser mycket bättre ut nu. Underbara underverk!!

Åter till min nya arbetslinje eller vad det nu kan kallas. Hemtjänst var inte något jag tänkt som mitt yrke, det låg väldigt långt iväg.

Men, jag har ju jobbat med det mesta och när frågan kom så, ja, varför inte. Jag kan ju inte veta om jag inte provat så, ja jag var på. Timvikarie, sommarjobb och nu är jag ännu kvar och det är det sämst betalda jobb jag haft men jag trivs rätt bra. Människor av alla de slag är fantastiska och gamla, sjuka eller vem det än är så har alla ett livsöde olik någon annans. Det sorgliga är inte åldrande eller det som följer i dess spår, det sorgliga är att samhället inte har plats för alla, det finns inte resurser, inte förståelse eller vad det nu handlar om. Respekt, vi har inte respekt, eller så respekterar vi inte de äldre. Något är snett på riktigt.

Hur som helst så känns det för det mesta bra när dagen är slut, det känns att jag gjort skillnad med min insats "på golvet", närmast den det gäller.

Ibland undrar jag tyst för mig själv varför jag inte satsade på vården från början...ja vad vet man om livets alla kringelikrokar.

Jobbar inte heltid så såklart funderar andra hjärnhalvan på vad jag mer skulle kunna göra. Att vara timvikarie är väldigt oregelbundet så det är lite klurigt att kombinera med annat jobb. Funderar på några olika vägar, nja vi får se, smyger nog igång någonting om ett tag.

2014 var året som jag höll vikten med/efter Itrim. Kanon.

Har tappat mitt eget musicerande och det gillar jag inte, saknar det men kommer inte igång. Ok, karaoke är ju roligt men inte det jag  menar. Behöver den ventilen att skriva och komponera...fan, måste komma igång igen.

Annars är ju livet ganska ok och inte mycket å klaga på.

Ta det lugnt i trafiken!










måndag 4 augusti 2014

Räcker aldrig till

Det är så frustrerande att aldrig räcka till, att inte finnas på rätt plats när det behövs. Att vara mamma och farmor/mormor till barn och barnbarn utspridda i landet är frustrerande ibland. Jag känner mig så värdelös som inte finns där för alla hur mycket jag än vill. Det är skit och inget jag önskar men, så är det.
Hade jag fickorna fulla med guld hade läget varit ett annat, men nu är det som det är, jag kan tyvärr inte locka med rikedomar så...Jag är så glad att vi fick besök i sommar trots jobb och trångt där hemma. Jag älskar mina barn och vill alla väl i alla väder.