En ovanlig dag, idag ...

 12 mars 2022

En dag som alla andra...

Nej så är det ju inte för ingen dag är som alla andra dagar. Denna dag för 37 år sedan födde jag en son, det sista barnet av fyra. 1985 var jag 29 år. När jag var 37 var han 8 år. 

Hans pappa och jag spelade 500 i godan ro innan värkarna kom i gång. På Eksjö Lasarett. Jo jo och ut kom en stor sork.

Vi har ingen kontakt idag. Sorgligt.

Vi gör alla våra val. Inte mitt val dock.

Min far blir 95 i juni om Gud vill och träskorna håller som man säger. Han har prostatacancer, spridd, så det är kanske inte den bästa prognosen.

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och med mor som kom hit som krigsbarn och en morbror som dog i förra kriget så kommer det närmare än jag kunnat ana. Min mor som kom hit som finländsk krigsbarn, har överlevt traumat runt kriget, hon är ensam kvar av 12 syskon, två av hennes 4 barn är avlidna och en har sagt upp kontakten sen länge. Ändå kämpar hon på med sin finska sisu.

Det är oroliga tider, fruktansvärt oroligt. Det kändes kusligt att se på nyheterna när pansarvagnar kom till Visby, på riktigt.

I min släktforskning (pensionärshobby) gjorde jag även en DNA-test och där finns en Knutas i min nära släkt. Har numera frenetiskt börjat studera Svenskbybornas liv och bakgrund. Följer

 det som händer via Svenskbybornas Facebook-sida.

Som gotländska har jag hört hela min uppväxt om att Ryssen kan komma, vi hade ju många regementen och alltid militärer här. Det kändes alltid tryggt. Sen var det någon smart jävel som la ner alltihop. Nu har det fått en besk, sur bismak.

Med all skit som händer runt i mitt liv känns det som jag vill bli gerillasoldat. Jag vill slåss för rättvisa, frihet och fred. Jag har inget att förlora.

Vi har knappt passerat en pandemi av guds nåde, hela världen, hela världen drabbades. Helt otänkbart för något år sedan.

Idag planterade jag blommor i mina balkonglådor, det kändes inte som vanligt. Ingen riktig glädje liksom.

Den här våren blir inte som vanligt. Pandemi har vi klarat av men krig det vete fan.

Hur fort allt kan förändras. Hur mycket som var så stort blir till skitsaker helt plötsligt. Eller tvärtom.

Under Pandemin florerade en massa konspirationsteorier så jag hittade på en egen: I Vaccinet har man planterat in något som gör att 2023 blir vi alla "Flower Power, Love Peace and Understanding" och hela världen mår bra och älskar varandra.

Nu kan jag fundera lite om det inte stämmer för så många länder är ju överens, bara Putin är emot och han valde ju  sitt eget vaccin. Han är inte med i vår känsla. Ok Brasilien o Kina och några knepiga stater till är inte på min idé.

 

Om det var så enkelt.

Hur det än är så har jag inte glömt min son som fyller år idag, han finns i mitt hjärta och jag finns här när han vill hem igen. Jag träffar många här hemma som saknar honom, skolkamrater, arbetskamrater, syskon och syskonbarn. Vi gör våra val som sagt. Vi älskar dig Albert, så du vet.