Summa sidvisningar

tisdag 11 juni 2019

Nu är jag pensionär, en glad sån.

De senaste fem åren har jag arbetat i hemtjänst, 75%, det var vad jag fick och det var vad jag orkade med i min ålder. Det har varit fem lärorika år i yrket men också under tiden privat. Det har hänt en massa saker och en del vill jag aldrig vara med om igen om jag får välja. Medan det finns mycket som varit jätteroligt och angenämt och som jag gärna gör om.

Valde att gå i pension lite tidigare för att det inte är värt att ta helt slut och ekonomiskt gör det så lite skillnad på en redan fattig. Med två pensionssystem är jag redan en förlorare. Nu ser jag hellre på livskvalité där hälsa och gott mod går först.

Förra sommaren tog jag slut, min kropp gjorde uppror och sa ifrån. Jobbet, sorgerna och allt som hänt blev bara för mycket. Tog kontakt med vårdcentralen och direkt blev det fullt ös. Sjukskriven och medicin, samtal av olika slag, stresskurs och rehab, ja det var riktigt tryggt att landa i vården ska jag säga. Problemet var arbetsgivare och försäkringskassan men det ordnade sig till slut med hjälp av duktig personal på vårdcentralen. Vilken arbetsgivare bryr sig om att rehabilitera tillbaka sin personal utan krångel?
Här någonstans började jag tänka att det kanske var dags för pension. Varför strida och bråka när det ändå inte är mitt bästa som gäller till syven och sist, hur bra det än låter från FK eller arbetsgivare.
I min ålder fanns det ett val, jag kunde faktiskt trappa ner jobbet och sedan gå i pension. Sagt och gjort. Som av en händelse hittade jag en skrivarkurs på distans, halvtid. Tog tjänstledigt så jag jobbade 50% och pluggade 50%. Gjorde skrivarkursen utan CSN så klart, är ju för gammal, men det  var ett fint/smart sätt att trappa ner jobbet och samtidigt vänja sig vid sämre ekonomi. Pensionen gör ingen rik vad jag har sett så långt. Skrivandet gav ett annat fokus, från det stressiga jobbet och det gav terapeutisk hjälp. Rekommenderar den lösningen.

När skrivarkursen var slut började mitt nya liv som pensionär och det kändes bara bra.

Nu har jag fullt upp med att hitta mina surt förvärvade tjänstepensioner och framåt jul vet jag kanske hur mina närmaste fem år ser ut ekonomiskt, det är lite att ordna med. Men man lär så länge man lever. Jag har ju haft många arbetsgivare i mina dar så...Med lite Excel-tabeller så får jag väl koll på läget.

Det är det här jag vill vara med om, det jag vill ha i mitt hjärta. Tiden med barn och barnbarn. Här har vi efterfest i husbilen, barnbarnen vill ha efterfest i husbilen med farmor/mommo o moffa. Numera kallas jag Formor, de tyckte det var lättare med ett namn. Morfar är moffa. Snart är de vuxna och utflugna i världen och jag är för gammal och trött för att hänga med. Så det är nu jag vill leva och nu jag vill finnas för dom. 

När jag ser tillbaka på mitt liv känns det som om jag hela tiden fått gå i försvar för det jag gjort, defensivt spel, men nu får det vara nog. Jag spelar numera offensivt och nu går jag på med tacklingar och fan den som står i vägen.

Jag skäms inte för min bakgrund eller mina föräldrar, jag behöver inte be om ursäkt för nåt.
Jag har gillat Hammarby sedan 1975 då jag flyttade till Upplands Väsby och det skäms jag inte för. Bara det💁!

Som pensionär känner jag mig precis som vanligt och allt det där jag tänkte att jag skulle göra, det är efter en månad snart klart så vad jag ska göra nu det är att terrorisera barnen💗 och att finnas där för mina föräldrar.

Nej, det låter för tråkigt och knasigt. Jag drar med gubben på kryssningar och kortare utflykter så vi kan få ha det lite gott och roligt. Fan vi har jobbat i så många år och kört på ungar, lagat mat och hej och hå, nu är det vår tid en stund att göra vad vi vill och ha det bra. Så det så.
Våra föräldrar är ännu pigga och klarar det mesta och barnen har det bättre ställt än oss. 
Nu tar vi plats på planen och spelar offensivt, vi lägger oss inte platt, vi tar plats och hälsar på där vi är välkomna.

Se upp vi kanske kommer och hälsar på!