Har under året som gått funderat ganska mycket på det ena och det andra.
Fem år har gått sedan jag började jobba inom hemtjänsten. Det har varit fem intressanta år, jobbiga men intressanta år. Nu har jag sagt upp mig och ansökt om pension helt enkelt för att nu får det vara nog.Gick in i, eller nästan in i väggen, men hann stoppa i tid och detta gav mig en stunds tid för eftertanke, tack o lov.
Som en blixt osv kom detta med att gå en skrivarkurs. Tack så mycket, för nu har jag hittat tillbaka till mitt skrivande igen. Drog ner på arbetstiden och började kursen. Helt rätt för mig. Nu skriver jag det som ingår i kursen men även mitt egna skrivande har kommit igång.
Skriver och trappar ner inom hemtjänstjobbet.
Det jag lärt mig under tiden inom hemtjänsten är hur viktigt det är med respekten för varandra, att respektera andras liv och leverne.
I vårt yrke går vi in i andras hem och där är det deras regler som gäller, det är deras porslin, deras lakan, deras vanor som gäller. Det gäller att vara så lyhörd som man bara kan, att kunna absorbera varenda känsla som uttrycks.
Viktigast av allt är att vi skickar rätt personer dit, in i varje människas egna hem. Vi som kommer dit ska ge trygghet och lugn och god omvårdnad.
Någonstans blev nya regler, minuter, personalbrist, omorganisation för mycket för mig. Jag räcker inte till. Men besluten uppifrån är inte mina så ansvaret ligger inte på mig.
Jag har älskat varje besök jag gjort, varje livshistoria jag hört, det kan ingen ta ifrån mig. Erfarenheten och minnena kommer för alltid att följa mig. Att jobba inom hemtjänst kräver utbildning som undersköterska, men i praktiken är det så mycket mer, så mycket mer som aldrig nämns. Det borde vara en särskild utbildning för hemtjänstpersonal.
Någonstans hoppas jag att beslutsfattare får den insikten också, på riktigt.
