Det nya livet

är nu igång. Känns lite som att gå på gungfly men ända pirrande, nyfiket, nytt och spännande. Tog mig några dar för mig själv för att inte "tjura ner" alla andra, jag behövde tänka och lida lite för mig själv.
Det tar några dar att gå igenom alla möjliga sinnesstämningar för att släppa och gå vidare. Att bli arbetslös är ett sorgearbete, det också.
Jag kände en väldig press på mig att få ett nytt jobb nästa dag - alla frågar ju.
Jag måste ju göra rätt för mig - en gammal ovana från barndomen som har gått över nu, jag lovar.
Det som jag har kommit fram till är följande:
Lev nu, det ska man alltid göra oavsett jobb eller inte, det är viktigt för mig att inte glömma bort det. Framtiden vet vi egentligen inte ett jota om. Så lev nu alltså.
När jag passerat gå, ska jag bara se framåt, det som varit är historia och kan inte förändras vare sig till det bättre eller sämre(va man nu skulle vilja göra nånting sämre för?).
Öppna sinnena för alla möjliga signaler runt omkring - det kan stå en möjlighet bakom nästa hörn som inte gick att förutse. Så att grubbla över hur det blir i framtiden är ingen idé, låt dagen komma och det gör den hur vi än beter oss.
Rent konkret så går jag på allt som arbetsförmedling och omställningsprogrammet kräver, jag är aktivt jobbsökande så klart(behöver ingen kurs för att fatta det, hm). Jobbar på att få bättre kondition och promenerar så mycket jag kan. Det ger resultat, jätteskönt för själ och kropp att promenera och det är gratis. Gratis är gott!
Har en del projekt här hemma som jag kan ta till om det skulle bli för mycket klättrande på väggarna.
Så klart har jag en plan som börjar ta form, tar in information från alla möjliga håll för att få ihop det liksom, så det kan bli något.
Det var det där sorgearbetet som behövde lite tid, man måste ner för att komma upp, det är något i alla fall jag behöver gå igenom för att klara kriser.
Och se, nu börjar gamla Ulla leva igen med nya friska tag. Nytt friskt syre i kroppen och med lust att gå på äventyr i livet.
Ha de gott!